Åttonde Scenen.
SIGRID (på knä för Mariebilden). KATRI (senare).
SIGRID.
Heliga Guds moder!
Min mor jag tidigt miste. Du min tröst,
Min moder blef; så hör min bön, som fordom!
Om andra dig förglömt, så hör dock mig!
KATRI (smyger sig in bakom pelarena).
Hur länge skall jag sörja i min själ,
Och ängslas dagliga uti mitt hjerta,
Hur länge skall min ovän sig förhäfva?
SIGRID.
Så rent, så hvitt, som dessa rosor, var
En gång mitt hjerta. Tyst det blöder nu,
Du heliga Guds moder, gif det frid!
KATRI.
En bön? Och här? Hvem är den hvita dufvan?
Tyst! Skrämmas skall hon, om hon blir mig varse.
Ej för att böner höra, hit jag smugit.