DANIEL HJORT (aflägsnar sig långsamt, då han blir varse Ebba Fleming).
Fjortonde Scenen.
KATRI. EBBA FLEMING.
EBBA FLEMING.
På nytt slår kriget vingen öfver norden; —
Och du, Klaes Fleming, är ett stoft i jorden!
Ner öfver oss din starka ande sänd
Och samma kraft i våra hjertan tänd,
Hvarmed du Finland höll med säker hand —
På tidens vilda stormupprörda vågor
Hur folket stod i uppror och i lågor! —
Vid svuren trohets säkra ankartand!
Ditt svärd var härar, och din kraft var spord
Från Polens sol till norrskenet i nord,
Och Sveriges krona hängde på ditt ord!
Och samma själ, hur blid, hur varm den var
I hemmets ro; hans blick, hur ljuf och klar!
O! jag vid detta hjerta hvilat har.
KATRI (som stigit fram ock hört Ebba Flemings monolog, gör en hotande åtbörd och skall aflägsna sig, men märkes af Ebba Fleming, som förskräckt studsar tillbaka).
EBBA FLEMING (med ett anskri).
Ah! hvem är ni! Hur har ni kommit hit?
KATRI.
Ohörd som sorgens suck i glädjens sal,
Omärkt som, bland de mäktige, föraktet.