KATRI.
Hvar är du, för hvars skull i tjugu år
Min fot har blödande på törnen trampat,
Hvar är väl du, så känd och dock så okänd,
Uti hvars hand ett vapen jag förtror,
Som blodshämd starkt, som dödligt hat så segt?
DANIEL HJORT.
Om mig du menar, är jag här.
KATRI.
Jag lofvat
Dig säga, hvem du är. Jag kan än mer,
Jag kan dig föra till din moders famn
Och till din faders — graf.
DANIEL HJORT.
Ve, om ditt hjerta
En hopplös smärta känt och vågar dock
Min öde själ med falsk förhoppning gäcka!
KATRI.
Jag gäckas ej, om sjelf du mig ej gäckar.
Dock, innan någonting jag yppar, svara,
Om du har mod att allting öfvergifva,
Som förr du vördat, och i evig glömska
Försänka allt, hvad förr din kärlek egt?