KATRI.
Din faders bror det var. Din fader föll,
Då än ett omedvetet barn du var.
Långt upp i Österbotten stod hans gård,
En grushög nu, der ulf och ormar smyga.
Här finnes han, inunder galgen kastad
Och tredelt huggen af Klaes Flemings bödel.
DANIEL HJORT (ilar upp till schavotten).
Der! — Ha! Min fosterfar min faders bane!
KATRI (sätter sig på schavottens trappsteg).
Din fader var en fri och mäktig bonde.
I strid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming
Var då krigsöfverste; — med vilda knektar
Hvar gård han fyllde, ty den stolte herrn
Oss bönder hatade, som honom vi.
Så höll han krigets röda fackla hånfullt
Vid jemn och varsam eld, för att med den
I våra gårdar nödens mordbrand tända.
I denna jemrens tid din mor dig födde.
Jag minns en qväll, som om i går det varit,
Din fader borta uti rian var,
Din moder satt med dig invid sitt bröst
Och såg för första gång det födselmärke,
Som du vid hjertat bär, och undrade
Hvad denna ormgadd väl betyda skulle.
Då vildt en skara utaf Flemings knektar
I rummet rusade, af blod bestänkta.
De hade varit hos din far i rian
Och fordrat der, att med den rest af säd,
Som våld och krig uppå hans åker lemnat,
Han genast skulle deras säckar fylla.
Bengt var den mannen ej, som slikt fördrog,
Den fräckaste han lyfte upp och slog
I blod till marken ned. De öfrige
Hans folk ur rian dref; en strid begynte,
Der knekten kom till korta. Flyende,
Fölföljde af de våra, in de bröto
Uti din faders hus. Ej mer blott ord
Och armkraft gällde der, men spjut och pilar.
Då lyfte en soldat dig på sin arm.
Gick fram med dig till fönstret, ropande:
"Den första pil, J rikten emot oss,
Blir detta barnets död".
Din moder dignade på golfvet ned.
Ock när hon åter vaknade, då stod
I lågor stugan, qvidande du låg
På halfbränd tröskel; upp hon tog dig, flög
Igenom eld och rök — och gården hann — der vred sig
Din fader i sitt blod, och långt från fjerran
Ljöd knektars hånskratt genom lågors gnissel.
DANIEL HJORT.
Jag hör det tydligt, som jag lågan ser
Och gården, skogen, — åkern bort till höger.
Ha! Minnet som en vådeld flammar upp
I dunklet af den natt, der förr jag famlat.
KATRI.
Förstärkning hade Flemings knektar fått,
De våra flytt, din fader sårad fallit,
Och de, som började med rån och våld,
Med mordbrand slutade sitt segerjubel.