Fleming säger du!
Hans skuldregister än jag icke slutat,
Skrif upp på det, att han din slägt utrotat,
Då Österbotten som en enda mun
Sig reste mot hans jernok opp. Bengt Poutu,
Din moders bror; Matts Ilkainen, din farbror,
För denna stupstock fallit, eller hungrat
Ihjäl i slottets mörka fängselhålor.
Ej finnes qvar i hela Österbotten
En enda man, som var din faders vän.
På härjad åker rostar lemnad plog,
Och floden suckar emot blodig strand,
På härden ligger elden svart och död,
Och kyrkan står, en öde helgedom.
Hvarthän du ser i Finlands skilda trakter,
Borggårdar blott och kyrkogårdar frodas.
Och sjelfva gräset uppå grafven hviskar:
Hämd öfver Flemings ätt i sista led!
Det ropet gaf mig åter min besinning,
Mitt öga tändes, minnet vaknade
Och dig jag mindes, mindes hur jag smög
Ifrån dig, att du ej det skulle höra,
Och hur jag såg dig se'n på Flemings arm
I vägens dam vid krökningen försvinna.
Jag upp dig sökte, såg dig, kände dig.
Dock aldrig skall jag i en moders famn
Den sonen sluta, som Klaes Fleming uppfödt,
Förrän sin äkthet han bevisat mig.
DANIEL HJORT (faller på knä och blottar sitt bröst).
Se ormens gadd uppå mitt bröst och slut mig
Intill ditt hjerta!
KATRI.
Gå tillbaks till slottet!
DANIEL HJORT.
O moder! mer du hatar, än du älskar.
KATRI.
Af kärlek hatar jag. Se här, min son!
Tag denna ring, den tryckte hertig Karl,
Då än en ung och fridsäll prins han var,
Din far på hand, då denne segrande
För folket en gång talte stolt på riksdag.
Den ringen följde honom in i döden,
Den hör dig till som arf.
DANIEL HJORT (sedan han försökt den).