Den passar ej för edra öron, Stålarm!
STÅLARM.
Låt höra dock, jag har ett godt humör.
ERICUS ERICI.
Välan om ni så vill! Som Abels blod
Ur jorden ropade uppå en broder,
Så ropar folkets blod ock öfver er.
Jag sjelf har utgått från det ringa folket
Och lidit med det, tröstat, der jag kunnat;
Men kunde slottets fängselhålor tala,
Och hade landets hundra galgar tungor,
De skulle hviska oerhörda ord,
Om hur ni herrar här er makt begagnat; —
Vill än ni höra på mitt samvets dom?
STÅLARM.
Nog nu, herr bisp! Jag rår ej för det der.
Klaes Fleming stundom tog för hårdt uti,
Och jag ock önskar mycket vore ogjordt.
Men som det är, ni glömmer dock en sak,
Att der vi hårdt förfarit, ha vi straffat,
Och der vi straffat, ha vi straffat brott,
Om våldsamt uppror ej ni nämner dygd.
Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bäst:
Den, som i leken går, får leken tåla.
(Kanonskott i fjerran).
Tyst! Hvad är det? Man skjuter uppå slottet.
Sjette Scenen.
DE FÖRRA. OLOF KLAESSON (rustad till strid).