"Omkring två mil."
"Är det säkert?"
"Ja, vid den heliga jungfrun! Jag ljuger ej!"
"Nåväl", utbrast ryttmästaren, "så ska' ni, vördige fader, få det ärofulla uppdraget att visa oss vägen dit. Jag hoppas att er lön i himmelen blir lika stor för det!"
Fredrik Dahlspets' ton var så gäckande att pater Clemens nära nog låtit sin vrede bryta ut mot "kättaren". Han sansade sig dock lyckligtvis genast och tog på sig en slö och likgiltig mine.
"Men, hör på, fromme pater", sporde ryttmästaren åter, "hvad är det för ett slott, som skymtar fram derborta?"
Och vid dessa ord pekade han på de förut omnämnde höga tinnarne.
"Slottet Miltnitz."
"Hvem eger det?"
"Kättaren Ernst Odowalsky."