"Tala inte derom", afbröt Sebastian hastigt. "Säg hvad är det som du skulle göra om du vore frisk!"
"Gå till Miltnitz och försöka att få tala med den svenske officeren.
Han ska' inte neka oss sitt understöd."
"Jaså ingenting annat", utbrast Sebastian. "Nå, då kan du vara lugn.
Jag ska' uträtta den saken åt dig."
"Gud välsigne dig för din beredvillighet", var det enda som Arnold Mayer kunde säga. Derpå sjönk han åter pustande ned. Det myckna talet hade nästan helt och hållet utmattat honom.
En half timme derefter visste hvarenda menniska i Reinau hvad som under natten tilldragit sig i Arnold Mayers hus. Och så afhållen var den gamle, att det icke fanns någon, som ej af uppriktigaste hjerta beklagade honom.
Sebastian hade nätt och jemt hunnit taga på sig sina helgdagskläder för att gå till Miltnitz, då en trupp ryttare sprängde in på bygatan. Det var Fredrik Dahlspets, som med tio man sjelf rekognoscerade trakten.
Sebastian, som genast såg att det var svenskar, skyndade ut emot dem, ehuru han knappt var mer än halfklädd. Inom några minuter hade ryttmästaren fått veta hela historien.
"Är du säker på att det var slottsfogden på Miltnitz, som utfört illdådet?" sporde han när Sebastian slutat.
"Ja, gamle Arnold har sjelf sagt det och han känner nog slottsfogden efter som denne en gång varit bland Minnchens friare."
"Kan jag få tala med den gamle?"