"Ja, han sparkade och slog omkring sig alldeles förtvifladt och svor långa eder på att han ej var annat än en fattig bonde, som gått ut för att söka efter sina förlupna kreatur. Det var efter dem han gick och koxade i buskarne, sa' han."
"Nå, jag ska' snart leta ut om han far med osanning eller ej", utbrast ryttmästaren strängt.
Detta tilltal gjorde böhmaren nästan utom sig. Oförsigtigt nog sprang han baklänges några steg under det han vid himmelens alla gudar bedyrade att han talade sanning. Och då han icke hade ögon i nacken att se med, så märkte han icke heller att han kom under några lågt hängande trädgrenar. När han ändteligen kom underfund med sitt farliga granskap ville han skynda derifrån, men, o ve! En af grenarne hade fattat tag i hans långa hår, eller rättare sagdt, detta hade under de häftiga rörelser mannen gjorde, snärjt sig omkring grenen. Böhmaren, som för sent märkte detta, sprang ånyo åt sidan, och hvilken förändring visade sig ej nu för de med rätta förbluffade ryttarne!
Der hängde det långa mörka håret på grenen, och derunder sken som en fullmåne en rakad munkhjessa. Fåfängt vore att söka beskrifva den arme syndarens förlägenhet och vrede. Han stod der bokstafligen såsom den mest sannskyldige bild af snopenheten.
"Aha, det var mig en kostlig bonde, som låtit raka sig alldeles som en munk", utbrast ryttmästaren under det hans folk skrattande nyfiket samlade sig omkring honom för att se på den plötsliga förvandlingen. "Som jag antager att det finnes ännu mera sevärdt hos den hedersmannen, så kan du, korporal Styf, som alltid haft ett godt öga till munkar, gerna roa dig med att se efter om inte munkdrägten också döljer sig under bondkläderne."
Detta lät icke den käcke korporalen säga sig två gånger. Med en lust och glädje, som tydligt afspeglade sig i hans ärliga anlete började han att trots munkens ifriga protester afkläda honom det ena plagget efter det andra, och slutligen stod der lifslefvande en vördig pater, utsatt för ryttarnes skämtsamma anspelningar.
"Se så", utbrast Fredrik Dahlspets när förvandlingen från bonde till munk blef fullbordad, "nu torde ni, vördige och fromme fader, sanningsenligt besvara mina frågor, annars", fortfor han hotande, "blir ni behandlad såsom spion, och ni vet tvifvelsutan hur man behandlar sådant folk."
"Tala", ljöd det från munkens läppar som en sakta hviskning.
"Först och främst, hvad heter ni?"
"Clemens."