"Kamrat, får du då aldrig nog af slagen?
Finns ingen yngre här till hands än du?
Här har du stått och styfnat hela dagen,
Hur vill du röra dina pinnar nu?"
Den tappre hörde halft förtrytsam orden:
"Herr general, väl är jag gammal vorden,
Och att som pojkar drilla blir mig svårt;
Men att ha kraft armen, det är summan.
Skrik ni som Armfelt: 'Marsch, framåt, rör trumman!'
Och Nord slår trögt sin hvirfvel, men slår hårdt."
Och Lappos hjälte log och räckte handen
Åt mannen från den tappre Armfelts dar.
Så red han hän och kom till ån, till stranden
Där Gyllenbögels frikår uppställd var.
Där stod en yngling, nyss från plogen tagen;
Genralen såg de bleka anletsdragen,
Höll in sin häst och röt med vredgad ton:
"Hvem är du, bonde? Säg, hvad gäller nöden?
Har du ej lärt dig än förakta döden,
Din kind är hvit som snö, är du pultron?"
Men ynglingen steg fram och höjde armen
Och ref sin slitna gråa tröja opp.
Då lyste fram ett blottadt sår ur barmen,
Och frisk en ström af blod i dagen lopp.
"Det fick jag, herr genral, här nyss i striden.
Jag blödt kanske för mycket under tiden,
Och därför har min kind ej rodnad mer;
Dock kan jag än de tappres antal öka,
Jag låg väl fallen, men låt mig försöka,
Jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er."
Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga:
"Välan då, ädla folk, till strid, till slag!
Jag har sett nog, att tveka båtar föga,
Vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag.
Spräng af, herr adjutant, vår skörd är mogen;
Befall på höjd, på slätt, längs bort i skogen
Vår hela front, att den sig framåt rör.
Ej här, där borta må vi pröfva svärden:
Med dessa trupper kan man trotsa världen,
Man väntar ej med dem attack, man gör."
Längs linjen hördes snart ett jubel skalla:
"Framåt, framåt till seger eller död!"
En åska var, Standar, din röst för alla,
Och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,
Och ynglingen med barmen sönderskjuten,
Gick fram på slätten, med hans blod begjuten,
Och främst red Döbeln själf med draget svärd.
Och innan kvällen hann sin skugga sända,
Var ryska styrkan kastad öfver ända,
Och räddad Adlercreutz och fri hans färd.
Och krigets skaror hade ren försvunnit
Ifrån den nejd, där först de mött hvarann;
Men på det fält, där striden hetast brunnit,
Stod kvar i kvällens sena frid en man.
Invid hans sida var hans stridshäst bunden.
Han stod där ensam i den hemska runden
Bland lik och spillror på en blodstänkt jord.
Långt, långt i fjärran hördes segerfröjden;
Den bleka mannen såg med lugn mot höjden,
Och från hans läppar ljödo dessa ord:
"En plikt är fylld, de segra, mina leder;
Ett värf är öfrigt, äfven det är mitt,
Fritänkare jag nämns, det är min heder;
Friboren är jag, och jag tänker fritt.
Dock vet jag, att hvarthelst min tanke hunnit,
Har ytterst dig den sökt och dig blott funnit,
Du, i hvars vilja lifvets banor gå.
Det är till dig jag blickar mot det höga;
Här, där blott döden ser med slocknadt öga,
Kan utan vittnen jag dig tacka få.
Du skänkt mig åter fosterland och vänner
Den stund, vårt hopp var djupt i mörker sänkt;
Du skådar allt, rannsaka, hvad jag känner,
Och se, om jag vet skatta, hvad du skänkt!
Må slafven för sin Gud i stoftet ligga;
Jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga,
Jag söker gunst ej och begär ej lön.
Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna
Med eldadt hjärta och med upprätt panna,
Det är min manliga, min fria bön.
Du gaf mig kraft att stridens massor hvälfva
I omotståndlig fart från trakt till trakt;
Min kropp är bräckt, och mina lemmar skälfva,
Hvad hade jag förmått af egen makt?
Ja, jag har segrat. Kringhvärfd, innesluten,
Ser Finlands här en väg till räddning bruten,
En ban till bragder öppnad genom mig
Dock är det du, blott du, som frälst oss alla,
Min Gud, min broder, hur jag dig må kalla,
Du segergifvare, jag tackar dig."
Så talte mannen, och hans öga sänktes,
Han steg till häst och syntes snart ej mer;
Och dagen slöts, och nattens tårar stänktes
På dödens skuggomhöljda skördar ner.
O fosterland; hvem spanar dina öden?
Förborgadt är, om lyckan eller nöden
En gång skall röjas i din framtids drag,
Men hur du jublar då, men hur du klagar,
Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar
Du minnas denna, minnas Döbelns dag.