Soldaten kom, och hon fyllde sitt mått
För den tappre till yttersta rand,
Och det feltes ej stort, att till råga han fått
Två tårar till däribland.
Det är länge sedan jag henne såg,
Men hon bor i mitt minne dock,
Och madammen kommer jag gärna ihåg,
Och hon kan förtjäna det ock.
GUBBEN LODE.
Ständigt, förrn han gick att strida
Och till anfall order gaf,
Sågs den gamle Lode bida
För sin front med hatten af.
From och lugn med silfverhåren,
Stod han så och bad en stund;
Böner alltfrån barndomsåren
Hördes än från gubbens mund.
Hatten af i alla leder!
Stilla andakt, helig frid!
Kulor kommo, slogo neder
Än i truppen, än bredvid,
Mången kämpe bet i gräset,
Halt dock! Ingen storm förut,
Innan "Fader vår" var läset
Och välsignelsen till slut.
Först när han sin bön fått ända,
Sagt sitt amen högt och gladt,
Då var gubben klar att vända,
Slog på hjässan ned sin hatt:
"Komme nu all afgrunds skara
Oss till mötes på vår stråt,
Gud är med oss, ingen fara,
Hurra gossar, raskt framåt!"
Och så bröt han in i elden
Med sin Gud och med sin tropp;
Inga makter, inga välden
Skakat nu hans modd och hopp.
Lutad, men med kraft i armen,
Ömsom yr och allvarsam,
Snö i locken, eld i barmen,
Så gick gamle Lode fram.
Folket sade: "Fyr och flamma!
Nu är gubben ung på nytt;
Forna junkern är densamma,
Bor i hjärtat oförbytt.
Tänder i hans blickar blossen,
Lyser oss till seger skön;
Nu kan fan ej skrämma gossen,
Sen han bedt sin moders bön."
Blodig lek var bragt till ända,
Segern vår väl mången gång;
Hären fick till ro sig vända
Efter slutad bön och sång.
Trötta skaror sökte tälten,
Höllo glade rast igen;
Lode? Nej, han mätte fälten,
Spökade kring nejden än.
Ensam gick han för det mesta,
Utan buller, utan ståt;
Några män blott, af hans bästa,
Fingo följa honom åt.
Hvar han varit värst i klämma
Under dagen tung och lång,
Där, där var hans tanke hemmat
Ditåt styrde han sin gång.