Ej ord, ej ljud. Minut uppå minut
Liksom för döda komma fick och vandra;
Tills som i bön så stilla dock till slut
Den bror, som kommit, syntes breda ut
På afstånd sina armar mot den andra.
Ett ögonblick var hjärtats språk förstådt
Och tycktes Johan Wadenstjerna skaka,
Det var en kort sekund; när den förgått,
Han vände stel sig bort, med handen blott
Den bjudna famnen visande tillbaka.
Då ljöd omsider den förskjutnes röst,
Djup, hemsk och dyster som en suck ur grafven:
"Låt isen smälta, broder, i ditt bröst,
Gif ej förakt åt den, som söker tröst,
Och bryt ej öfver en förkrossad stafven.
Ja, jag har felat. Mig ock ödet födt
Att bära nesans börda af den dagen,
Då finska krigarn gaf sig, förrn han blödt,
Då Sveas stolta borg, förrn kula stött
Mot dess granitvall, fegt blef skänkt och tagen.
Men var jag man att spränga pliktens damm
Och rycka till mig händelsernas roder,
Var jag den starke, som bort träda fram?
Dock, att jag det ej gjorde, är min skam;
Säg så, men krossa mig med hat ej, broder!"
Han slöt, hans panna sjönk, hans stämma dog
Uti en ström af tårar, bittra, strida.
Han hade talat till en broder nog,
Och nu med öppen famn ett steg han tog
Och tycktes af hans famn ett möte bida.
Då höjdes våldsamt gamle Johans barm,
En storm var lös däri af harm och smärta;
Men stum från väggen ofvan stolens karm
Han ryckte ned och höll med säker arm
Till svar en spänd pistol mot brodress hjärta.
Så är den hemska sagan om de två,
Mer mörk kanske, än jag förmått den skildra;
Har du, som hört med fasa nu därpå,
För strängt den stränge dömt, så hör också
Ett ord af frid, som må din dom förmildra.
Det sägs, sen brodren tröstlös vandrat, att
Den hårde brodren sina ögon täckte
Och utan sömn och utan hvila satt
Och grät om kvällen, grät den långa natt
Och grät än som ett barn, när morgon bräckte.