De finna så säkert den saknade nord,
Där våren dem väntar med hydda och bord,
Där källornas spenar
De trötta förfriska
Och vaggande grenar
Om njutningar hviska,
Där hjärtat får drömma
Vid nattsolens gång
Och kärleken glömma
Vid lekar och sång,
Att vägen var lång.
De lyckliga glada, de bygga i ro
Bland mossiga tallar sitt fredliga bo;
Och stormarne, krigen,
Bekymren och sorgen,
De känna ej stigen
Till värnlösa borgen,
Där glädjen behöfver
Blott maj dagens brand
Och natten, som söfver
Med rosende hand
De späda ibland.
Du, flyktande ande på främmande strand,
När söker du åter ditt fädernesland?
När palmerna mogna
I fädernevärlden,
Då börjar du, trogna,
Den fröjdfulla färden,
Då lyfter du vingen
Som fåglarna små;
Väg visar dig ingen
I villande blå;
Du hittar ändå.
VALLGOSSEN.
Hur skön bland österns skyar
Går dagen opp
Och fyller fält och byar
Med fröjd och hopp!
Ur skog och lundar skalla
Blott glädjeljud,
Och luftens skaror alla
Lofsjunga Gud.
Och molnen purpurranda
Sin blåa gräns
Och jordens fägring blanda
Med himmelens.
Men källan står därunder
Så ren och ler
Och lockar fästets under
I skötet ner.—
Dig, gröna äng, jag söker
Ännu en gång,
Där klara bäcken kröker
Sitt muntra språng.
Invid den gamla stammen
Min torfbänk är;
Och getterna och lammen,
De trifvas här.
Här, mellan löfvens galler,
Är ljuft att se,
Hur morgondaggen faller
På blommorne.
Här är det lätt att höra
De sångers tal,
Dem milda vindar föra
Från dal till dal.
Här är jag van att bida
Mitt hjärtas vän;
Här sjöng hon vid min sida
Om kärleken.
O lyssnen, lamm! I kännen
Den huldas röst;
Snart får jag sluta vännen
Mot troget bröst.
När solen börjat blicka
Från fjällets höjd,
Då ser jag ren min flicka
På kullen röjd.
Då bär hon ren i handen
För mig en krans
Af väppling, som vid stranden
Den skönsta fanns.