Jag ler, hon ler, min hulda drömda maka,
Ty inga tomma kval vi skapa själfva.
Jag sjunger hennes namn, hon mitt tillbaka,
Och lundens löf vid vår förtjusning skälfva,
Och tusen fjärlar blommans kyss försaka,
Att öfver oss en blomsterhimmel hvälfva;
Ack, sköna värld, hur stämmer ej naturen
Med hvarje sällhet, i vårt hjärta buren!
Hvi skulle jag med inre missljud störa
Den harmoni, som härskar i det hela?
Blott rena toner genom alltet spela,
Och rena må mitt eko återföra.
Du, ömma flicka, skall min glädje dela,
När våra samljud klinga i ditt öra,
Och, fastare i mina armar sluten,
Till kyss förbyta lifvet och minuten.
TILL EN FÅGEL.
Säg mig, du lilla fågel,
Där mellan almens blad,
Hur kan du ständigt sjunga
Och ständigt vara glad?
Jag hör din röst hvar morgon,
Jag hör den hvarje kväll,
Men lika ren är stämman
Och tonen lika säll.
Ditt förråd är så ringa,
Din boning är så trång,
Dock ser du mot din hydda
Och sjunger hvarje gång.
Du samlar inga skördar,
Och inga kan du så;
Du vet ej morgondagen
Och är så nöjd ändå.
Hur ges det icke mången,
Som gods och håfvor fått,
Som land och riken äger
Och bor i gyllne slott,
Men hälsar dock med suckar
Och tårbegjuten blick
Den sol, hvars uppgångstimma
Nu nyss din lofsång fick!
Hur skulle icke mänskan
Din ringa lott försmå,
Och hon, den otacksamma,
Är mindre nöjd ändå.
Ditt späda hjärta krossa,
Det stode henne fritt;
Dock prisar du ditt öde,
Och hon förbannar sitt.
Hvi blickar hon mot höjden
Så knotande, så kallt?
Hvad ägde hon att fordra,
Då skaparen gaf allt?
Då jordens glädje ligger
För hennes fötter ner,
Hvi ser hon stolt på slafven
Och suckar efter mer?
Nej, sjung du, lilla fågel,
Om njutning hvarje gång,
Och aldrig skall jag blanda
En klagan med din sång.
Kom, bygg ditt bo hvar sommar
Invid mitt tjäll ännu
Och lär mig kväll och morgon
Att vara säll som du.