Om sin lycka talade en fästman:
"Nästa söndag lyses sista gången,
Nästa måndag skall mitt bröllop firas,
Nästa torsdag för jag hem min fästmö."
Söndag kom,—det lystes sista gången,
Måndag kom,—och firadt blef hans bröllop,
Torsdag kom,—och hemkom-öl blef bållet,
Men ett hemkom-öl med sorg och tårar,
Ty till grafvens hem han förde bruden.
4.
Gossen hann till femton år—och trodde
Ej ännu, att kärlek fams i världen,
Och han lefde fem år till—och trodde
Ej ändå, att kärlek fanns i världen.
Kom så oförtänkt en bildskön flicka,
Som på några timmar honom lärde,
Hvad han under tjugu år ej fattat.
5.
Tvenne myrtnar stå i Lauras fönster;
Till den ena bär hon vatten ständigt,
Men den andra torkar bort i krukan.
Hvarför vårdas en och glöms den andra?
Ty hon fick dem ej af en och samma,
Men den ena af sin unga älskling
Och den andra af sin man, den gamle.
6.
När den sköna maj med sippor kommit,
Kransa tärnor sina bruna lockar,
Skyndande till ringdans kring sin majstång.
Under dansen äro alla glada.
Glad är den, som bär ett vackert smycke,
Glad är den, hvars blomsterkrans är lyckad,
Glad är den, som känner kinden rodna.
Frågar du, hvem gladast är af alla?
Den, som ser sin fästman med i ringen.
7.
Tvenne popplar susa öfver grafven,
Där en trogen ynglings aska gömmes,
Satta fordom af hans flickas händer.
Nu i poppelskuggan springa barnen,
Som hon fostrat med en annan make
Jaga fjärilar och plocka blommor.
8.