Men se, här är jag åter vid mitt hem!
Här är den kulna grottan; o, som nu
Så dyrbar har den aldrig förr mig varit.
Där skall jag hvila lemmar, som af trötthet
Och strider digna. Sluten i dess famn,
På dess granitbädd skall jag, gömd för världen,
Hvars skönhet kväljer och förskräcker mig,
Kanske en stund af sömnens ro besökas,
Ett ögonblick få glömma bort mig själf.
Dock om, ännu på veka svandun vaken,
Vid Minnas sida hennes make hvilar,
Så lämna mitt förgråtna öga, sömn!
Låt mig i väkter på ett fridlöst läger
Med öppen blick mot grottans mörker stirra,
Men flyg till honom, kväf hans känslors svall
Och tvinga honom att sin himmel glömma!
ANDRA NATTEN.
Förskjuten, gäckad, trånande och fridlös
Gick vandraren i sekellånga år
Sin tunga stig igenom öde länder.
Ej bjöd en trofast famn vid dagens slut
Ett fredligt läger åt hans trötta lemmar,
Ej räckte någon vänlig hand en dryck
Af källans svalka åt hans heta läppar,
Och ingen pannas hvälfda himmel ägde
Två milda stjärnor för hans hjärtas natt.
När morgonen, det glada sinnets älskling,
Sin purpurhy i österns böljor tvådde,
Då steg han med förkrossad håg från bädden
Och såg ur tårar mot en tröttsam dag;
När kvällen, kvalda hjärtans tröstarinna,
Vid västerns guldport log bland sömn och drömmar,
Då sjönk han mattad på en sömnlös bädd
Och såg emot en ödslig natt ur tårar.
En afton stod han stum vid oceanen
Och styrde trånfull sina blickars vingar
Mot sitt af kvällens sol belysta hem;
Men, like trötta fåglar, föllo alla
Förlorade i böljans vida graf,
Och deras liksång var den suck, dem gafs
Till trogen följeslagare på vägen.
Då växte, likt den unga svanen, opp
Ett snöhvitt segel, glimmande i öster;
Och inom några korta stunder sam
Det vimpelprydda skeppet vid hans udde.
Vid stranden låg en planka;—med en bön
Till böljans makter slog han sina armar,
En glädjedrucken älskling lik, om den
Och störtade sig djärf i vågens bädd,
Sitt hemland och sitt sälla hopp till mötes.—
En ädel hand från skeppet räckte mildt
Den tröttade sin hjälp.—Och nattens döttrar,
Den tysta sömnen och den lätta drömmen,
Begrofvo snart hans lidande i frid.
När nu med rosenläppar morgonrodnan
Bebådade naturens vällust, dagen,
Slog vandrarn opp sin blick och såg omkring sig—
Och såg sin hembygds länge sörjda kust,
Och såg dess gröna, trädbevuxna kullar,
Och såg dess blomsterklädda häckars gång.
På stranden kände han sin hydda, kände
Dess glada fåglars morgonbön;—berusad
Ur fröjdens öfverfyllda nektarkalk,
Föll han i salig yra på sitt anlet,
Välsignande det lif, han nyss förbannat,
Den jord, han kallat smärtans afgrund nyss.
Och som han slöt sin bön, då sprang bland löfven
Hans barndomsvän, hans trogna flicka fram
Och föll förlorad i sin älsklings armar,
Besköljande hans kinders milda brand
Med återseendets och glädjens tårar.—
Men, sorgens son, säg, hvarför dröjer nu,
Din själ vid glada bilder?—Hvarför talar
Din röst om mänskosällhet nu, förut
Blott van att ensam klaga och fördöma?
Ha, äfven jag var säll en stund,—en stund,
Ej dyrköpt nog för tusen seklers marter!
Ha, jag var säll!—Se, solen hunnit ren
Till andra rymder jaga nattens skuggor,
Och daggens droppar släcka icke mer
Den trånadsmatta blommans törst, och jorden
Står skälfvande i ljus och dag och ler
Åt villan och fantomerna af mörkret;
Men för mitt öga står dock nattens dröm,
Så skön, så magiskt klar ännu, och kämpar
Mot verklighetens strålar segerrikt,
Som månans skimmer emot stjärnornas.
O dröm, o himmelskt ljufva dröm! Om dig
Skall jag för nejdens kala fjällar tala,
Tills deras missljud-vanda eko glömma
De rop af smärta, dem de hört af mig,
Och vänja sig att af sig själfva stamma
Den häpne vandrarn glädje blott till mötes.—
Så sakta då, o skog, din tysta susning!
Och hämma, bäck, ditt muntra språng en stund!
Och, klippor, höjen edra gråa hjässor!
Och, nejdens alla andar, hören—hören!
Det var en kväll, en nordisk sommarkväll,
En kväll, då solen icke går till hvila
Vid jordens barm, men kysser henne blott
Och skyndar åter opp till dagens fröjder;
Det var en kväll,—den vida västern låg
Och dvaldes i ett haf af guld och saffran,
Och öfver österns gröna kullar summo,
Likt rosengårdar i det stilla blå,
De skära, purpurstänkta molnens flockar.
I dagg och vällust låg naturen stum,
Och jag,—jag vandrade bland hennes under,
Stum såsom hon. Jag kände ingen sorg,
Men medvetslöst uti mitt hjärta bodde
Ett stilla kval ändå, som jägarns lod
I örnens sönderskjutna sida dröjer.
Men när han sitter sen på klippans spets
Och mänger dagens strålar där med blod,
Då känner han uti sin barm en plåga,
Men vet ej, hvarifrån den kom och när
Den slutas; så med vemod, som jag ej
Begrep, en gåta för mig själf, jag gick
På fältets fägring, vacklande och sluten,
När hastigt, fjärran från ett sakta ljud,
Som af en lutas lätt berörda strängar,
I samklang döende, mitt öra hann.
Jag lyssnade.—Ännu en ton, ännu
En suck af andarne i lutans boja,
Och sen ett lugn, en stillhet öfverallt.
Likt lugnet på den kvällbelysta fjärden,
När sista fläkten gått med stim däröfver
Och vattnets dallring byts till spegelglans:—
På en gång skingrades min smärta nu,
Och jag var lätt till mods igen som blomman,
När fästets källor flödat ut och hvalfvet
Ånyo mot den tårbestänkta klarnar;
Men medvetslös som blommans var min fröjd.