HAN.
Håll opp!
HON.
Den vederkvicker mig likväl, och snart
Är dvalan slut.
HAN.
Håll opp! Du talat nog
Att jaga lugnet bort från himlens salar.
Slit ej mitt hjärta sönder; det är sjukt
Som ditt.
HON.
Som mitt? O, då behöfves tröst!
Men säg, hvar skall jag hämta den ifrån?
Den har jag sökt, som molnet i sin irring
En fristad söker, såsom vattenfågeln
I vassens mörker letar sina ungar,
Som blöda ren i jägarns hand. O, tröst
Har icke jag, du arme like! Fick den
Af mänskor ej, af himlen ej, af jorden ej.
Jag har en saga; vill du höra den,
Så underlig och dock så sann? Jag såg den själf.
Först skall du gråta, sedan skall du skratta,
Och om du skrattar, vill jag skratta äfven.
Man sade mig, att kärleken ej var
För jorden skapad, att ett brott det vore
Att klaga, då dess planta vissnar här.
Men jag gick ut med hjärta, fullt af hopp,
Och tänkte söka opp en lycklig kärlek.
Jag ville se, om ej ett ställe fanns,
Där tvenne trogna kunde lefva sälla.
Och ren i närmsta skog såg jag ett par
Af turturdufvor. I den glesa toppen
Af ett förtorkadt träd de suto båda
Med näbb vid näbb, men rundtomkring var lugn.
Jag stannade; för mig var skådespelet
Så outsägligt ljuft. En glädjetår
Steg i mitt öga, men den hann knappt falla,
Förrän en hök kom obemärkt och tog
Den ena dufvan;—under klagoljud
Försvann den andra bäfvande bland träden.
Med smärta såg jag efter höken,—han
Flög med sitt byte till ett annat träd.
Där satt hans maka, bägge delte dufvan,
Och sen de mättats, smekte de hvarandra;
Och jag blef tröstad åter, ty jag såg,
Att kärlek fanns, och allt var lugnt kring den.
Då ljöd ett skott,—den ena höken föll,
Den andra flydde bäfvande i skogen.
Med vrede slog jag ned min blick och tänkte:
"Här mördas kärleken; det finns likväl
En ort, där idel goda hjärtan klappa,
Där skall jag finna, hvad jag söker, där
Förföljs ej kärleken, men ler och skyddas."
Så tänkte jag och lättade min fot
Att vandra dädan;—under foten, se,
Låg en förtrampad fjäril, än i döden
Vid blomman fäst, som han i lifvet älskat.
Han var förtrampad af min fot, af mig,
Hur underligt, af mig, som velat köpa
Med eget lif hans lif tillbaka,—skratta!—
Du skrattar ej,—af mig var kärleken
Förtrampad,—och du skrattar ej?—
HAN.
O, kvinna!
Förtviflan skrattar såsom du, förtvifla ej!
Din fjärils död var kärlekens triumf;
Han dog gemensamt med sin älskarinna,
Han dog för dig, som ville honom godt.
Ser du, i lifvets öknar går en ängel,
Han älskar kärleken som du, han rycker
Också en maka ofta från en maka,
Men ej med hökens roflust, ej med jägarns,
Ej tanklöst, såsom de; med ömhet blickar
Han på den ena, då han tar den andra.
Han tänker: "Sen du gråtit några stunder,
Du efterblefne, skall jag dig ej glömma
I tåredalen, där du ensam går."—
Vet du, hvem ängeln är? Han heter Död;
Hans gärning liknar din, ty han är god som du.
HON.
O, du är själf den milda ängeln, sänd
Ej att begära tröst, men skänka tröst.
Förtälj din vackra saga än om Döden,
Hur ömt han älskar—allt och allt förlossar!
Förtälj det än, och jag vill böja ned
Mitt matta hufvud på ditt knä och lyssna.
Och när jag lyssnat och mitt öga sluts,
Så håll dig färdig med din gömda lia
Och för den bleka liljan opp till Gud.
HAN.
Att evigt blomma och att evigt älska.
HON.
Att sitta vid den Högstes fot och gråta,
Tills Han, bevekt af mina tårar, sänder
Dig ned att hämta den, som nu mig flyr.
HAN.
O, då du hamnat, hamnar han också!
Han skall väl söka själf den goda ängeln,
Som honom för till dig. Till dess förglöm,
Hvad jorden brutit, hvad du lidit där!
Sof bort din smärta, sorgens trötta dotter,
Och dröm, hur lyckan står vid grafvens rand
Och tigger för sitt rika fullhorn än
Den sköna skatt, hon nödgas sakna: friden.
HON.
Och huru Döden fattar lyckans hand
Och för den blinda som en trogen vän
Tillbaka genom världen, genom tiden,
Och fyller bristen, då hon gett, och sår
Försoning i de fel, som hon begår.
Så vill jag drömma på ditt knä, du gode,
Du ende, som ej skymfade den svaga,
Ej återstötte utan skydd och tröst
Den skyddbegärande, den öfvergifna.
Ja, jag vill drömma lugnt uppå ditt knä,
Så lugnt som stjärnan i en sommarhimmel,
Som hjärtat drömmer i sin barndomsvärld.
Din lön är färdig: du är Dödens ängel,
Och du behöfver skatter för att älskas
Af jordens barn; tag hvarje tår, jag gråtit,
Tag alla suckar, dem jag gjutit har,
De äro pärlor nu och diamanter,
Som möta dig, hvarthelst du styr din färd.
Men där en fridlös änka klagar sen
Bland bleka barn, som ropa efter bröd,
Och där kring bårens rand sig nöden lägrat,
Där strö dem ut, och jag vill skåda då
Välsignande från himlens sal därpå.
Men där du ser en tröstlös kärlek kräfva
Af jord och himmel en förlorad sällhet,
Där strö ej guld, ej diamanter ut,
Men höj din lie, skörda!—