Samlade arbeten I

by Johan Ludvig Runeberg

Man talar om hur dödens lugn är djupt,
Hur bojan faller af den tyngda anden
Den stund, då hjärtat slår sitt sista timslag
Och mer ej mäter fångenskapens tid.
Och det är sant, att ingen stormil skakar
Det tjäll, som byggs åt slumrarn under kullen,
Att ingen smärta födes af den barm,
Som stilla under mossans djup förmultnar;
Men anden, anden, är han fri?—O nej!
Han är ej fri i eterns ljushaf, där
Bevingad mellan stjärnorna han sväfvar;
Han är ej fri i evighetens famn,
I himlens salar är han slaf ännu;
Han bär sin boja i sig själf, så länge
Han bär ett minne än af tidens kärlek,
Och denna kärlek är ej skakad af
Så lätt, som grusets sköra fjättrar bräckas.
Se, klippan stiger brant mot molnets rand;
En färd till toppen och ett språng från den,
Hvad ringa pris för sällheten och friden,
Om dessa kunde köpas därmed blott!
I tusen skilda dräkter vinkar döden,
Så blid, så litet skrämmande i hvarje.
Jag kunde störta i dess öppna famn
Så glad som svanen i det klara sundet,
Och dröjer dock—o, hvarför dröjer jag?
Ha! Blefve anden friad genom döden
Och ren från hvarje jordiskt minnes smitta,
En suck, en enda klagan skulle då
Ej mera flyga öfver mina läppar.
Nej, blomsterkransa skulle jag min panna,
Till fjällets spetsar ett triumftåg göra,
Och under glädjesånger ville jag
Mig segrande i djupets kaos störta;
Men nu, hvad vore dödens frukt? Ett lif
Blott mera mäktigt att sitt kval begripa.

O. ingen himmel vore härlig nog
Att locka dig från jordens dalar, ande,
Så länge Minnas hjärta klappar där!
Vid henne skulle du din frihet fängsla,
Oemotståndligt till din afgrund dragen,
Lik fågeln, som, af ormens blickar snärd,
Med öppna ögon i hans eldgap flyger.
Du skulle fly till Minnas famn och där
Ett vittne bli till sinnlighetens segrar,
Då hon, lik fablernas menad, berusad
Af vällustbägarns gift, förglömt sig själf
Och jublande i nattens stund på ett
Förhatadt altar kärleksoffer tänder!
Nej, bättre vore, att i klippans barm
Ett evigt fängelse för dig bereddes,
Dit ingen skymt af jordens bilder hann
Och intet ord af hoppets falska löften.
Så äger då ej en gång du, den hela
Förblödda jordens sista, glada tröst,
Du fristad, vid hvars portar slafven lägger
Sin börda ned och konungen sin krona,
Du fridens tempel för en värld, du hamn,
Dit lifvets alla trötta segel sträfva,
Så äger då ej en gång du, o graf,
Ett läkemedel för mitt arma hjärta!
Välan, jag vill fördubbla mina kval,
Vill själfmant samla smärtans alla vapen
Och trycka dem så flitigt i min barm,
Att sår på sår må regna och åt mig
Ett ögonblick ej gifvas för att känna
Det enas plågor, förrn det andra drabbat.
Så skall den dvala jagas bort, som lik
Det lugn, som mellan åskans knallar råder,
Ibland förbredes i min själ och ger
Åt kvalets viggar blott en ökad fasa.
Med sorgens öfvermått skall sorgen kväfvas,
Och dessa afgrundsdolkar skola dock
En gång förslöas, då de ständigt brukas.

Se opp, mitt öga, tanke, spänn din flykt
Och hjälp mitt ödes bristande förmåga
Att måla bilder på min kärleks duk,
Förfärligare än de redan sporda!
Fullända teckningen af denna tafla,
Där Minna väckts af morgonsolens strålar
Och lyftat sakta opp ur vaggans bädd
Ett barn, som vid dess sköte ler i sömnen.
Med skärad pensel måla hennes ögon,
Som tvenne himlar, lugna, klara, blå,
Med gränslös ömhet famnande den späda.
Och hennes anlet, låt det hälft förklaras
Af dagens ljus och hälft af modersglädjens,
Och att det sällare må röjas än,
Låt några tårar i dess sällhet irra!
Men gif den späda ängeln inga drag,
Som likna mina. Nej! En annan gaf
Åt Minna hennes sköna skatt, en annan
Skall hon i honom älska, vid en annan
Igenom honom bindas, och åt mig
Skall ingen fläkt af hennes ömhet ägnas.
Så är den första taflan färdig. Nu,
Gå till den andra, måla där en park
Med löf och skuggor omkring Minnas boning.
I parken bilda henne, vid dess barm
Låt barnet dricka ur sin näringskälla,
Och där framföre teckna sen en man,
Som ser med lutadt hufvud ned på gruppen.
Åt Minna gif ett uttryck, som om lunden
Med löfvens tusen tungor, som om vinden
Ur hvarje fläkt, ur hvarje stråle dagen
Till henne skulle hviska: "Du är mor!"
Låt kölden smälta på dess makes panna,
Gif faderskänslor åt hans marmoranlet
Och låt hans blickar röja, att han då
Begriper värdet af sin stulna lycka.
Mig må din pensel vårdslöst kasta ut
Bland klipporna, som trona där i fjärran.
Led några forsar dit, som öfverrösta
Min klagan, om jag klagar, och ett vindkast,
Som sliter tårarna ifrån min kind,
Att ingen dödlig anar, hvad jag lider!
Så är den andra taflan skön.—Och nu!
Tag mera mörka färger, gör en natt,
Som dyster hvälfver sig kring moln och stormar.
I Minnas sofrum sätt en halfsläckt lampa,
Låt sömnen vinka och paulunen svälla,
Låt—nej, fullända ej din afgrundstanke, nej!
Låt tvenne stjärnor mot hvarandra irra
Och krossade från sina banor ramla
Och världen lossas från sin fasta grundval
Och jord och himmel i en suck förgås!

FEMTE NATTEN.

Frid, milda afton! Jord och himmel, frid!
En lifstidsfånge lik, som blef benådad
Och kom ur tornets natt; ur järn och boja
I dagens vida tempel ut igen,
Där solen brann, där luften ljöd och fältet
I löf och blommor mot hans anblick trädde
Och hvarje bana var förutan gräns
Och hvarje sällhet såsom himlen öppen:
Lik honom, endast mera säll, står jag
Ibland passionens sönderbrutna länkar.
På detta spegelklara haf af frid
Vill hjärtat bäfva, o, och kan det icke!
Och tanken skakar tveksamt sina vingar
Och vill ej tro sin frihet, och likväl
För hvarje vingslag honom öfver molnen.
Hur skönt jag lefver, o, hur lätt jag andas!
Hur härlig strålar kvällen för mitt öga,
Och hoppet vet dock af en bättre morgon.
En kärleksbädd är jordens gröna matta,
Och sömnen är dock mera ljuf därunder;
Hur saligt allt!—Jag står på Minnas graf.
Jag står på Minnas graf!—O, det är ljuft
Att tänka, hur hon hvilar lugnt här nere
Och hur jag själf skall snart få hvila lugnt.
Hur obetydlig var ej denna skatt,
Som sköflades af oinvigda händer!
Hvad ägde icke Minna kvar för mig?
Den själ, som låg odödlig i dess öga,
Den skönhet, som i hvarje fiber brann,
I tiden tänd, men tänd för evigheten,
Den var för mig; för hennes make var
Ej annat än det stoft, där masken nu,
Som han, sin medvetslösa högtid firar.

Du sofver, Minna? Nej, du sofver ej!—
Ditt hjärta sofver, men din ande vakar,
Din skuggbild är det, som så kärligt ser
Ur hvarje blommas daggbestänkta öga;
Med fågelsången, som ur parken skallar,
Melodiskt blandad, når din röst mitt öra:
En hviskning sänder du i hvarje fläkt,
Ett budskap med hvar sky, där oppe tågar;
Och jag förstår din vink och lyder den.

O, hvad är sorgen, på hvars altar vi,
Nattvandrande i stoftets dalar, offra?
Och denna här af mödor och bekymmer
Och kval och fasor, som förtära sinnet,
Hvad äro de?—En tropp af skuggor blott,
Fantomer, verkliga för tankens öga,
Så länge han i mörkrets rike dväljs,
Men tomma, utan varelse och kraft,
Så snart han mäktar sig mot ljuset svinga.
Ej utom grusets räcka ödets gränser;
Och människan, som är på jorden jord,
Är himmel genast, då hon är där oppe.
Hur ser jag icke nu med ömkan neder
På er, o nätter, som jag genomvakat,
På er, o dagar, som jag gråtit bort!
Jag kan knappt mera fatta dessa små
Bekymmer, som mig syntes då så stora;
Ty i min kärleks rika helgedom

Hur lydde Minnas sista ord till mig?
"Som jag skall du kanhända länge drömma,
Att du förgäfves söker här din sällhet,
Och såsom jag skall äfven du en gång,
Med hjärtat lugnadt och med själen ljus,
Förvånad vakna, sluten i dess armar."
O, nu förstår jag hennes mening klart!
Min plåga var en dröm,—det verkliga
Är icke födt och skiftar ej med stunden.
Ett enda var dock sant; det var min kärlek;
Jag sof uti dess famn,—nu är jag vaken.
Jag såg i sömnen spöken, natt och fasor;
Nu ser jag Minna, himlarna och Gud.
O kärlek, huru skön är icke du
Emot den Amor med förgiftadt koger,
Som dikten målar och passionen tror!
Du står förklarad för mitt öga nu;
Jag ser din båge riktad, men den är
Den öppna famn, du sträcker ut mot världen;
Och dina pilar känner jag—de bildas
Af oskuld, salighet och ljus.
Det var en stund—jag såg dig då i samma
Gestalt som nu,—det var den första gången,
Jag dig förklarad såg i Minnas blick.
Dig slöt jag då med henne mot mitt hjärta;
Men blott en stund, sen fann jag dig ej mer.
Mitt ljus var slocknadt, i min själ var skymning,
Och för sömnvandrarn genom lifvets natt
Sjöng sinnligheten en förrädisk vaggsång.
O, endast tvenne flyktiga minuter,
O, af det långa lifvet endast tvenne
Är människan ur stoftets dvala väckt
Och kan mot andevärldens vällust skåda;
Och dessa gry med hennes första kärlek
Och hennes sista stund!—Som barnet hvilar
Med slutna ögon vid sin moders barm,
Så hvilar människan i evighetens.
En gång vid modrens kyss slår barnet opp
Sin blick och ler och somnar in ånyo;
Och det är bilden af vår första kärlek.
Men drömmar smyga till den spädas sinnen,
Oroande, försåtliga och grymma,
Som störa pulsens gång och hjärtats frid;
Och slumrarn kvider då, och tårar tränga
Igenom ögonlockens trånga galler,
Och modren sluter honom närmare
Och närmare emot sitt bröst, till dess
Han vaknar, ser förvånad opp och känner
Den hulda snart och ler igen och sträcker
De späda armarna med fröjd mot henne;
Och det är bilden af vår sista stund.
Men icke alltid plågas slumrarn dock
Af svåra syner; ty minuter gifvas,
När leende i någon jordisk form
Hans bättre lif för honom uppenbaras,
Fast bilden är förgänglig som hans dröm.
Hvad var min kyss, som outsläcklig brann
På Minnas rosenläppar? Hvad den sällhet,
Som brusade igenom mina ådror
Hvar gång, jag henne tryckte mot min barm?
Hvad var det ljus, som härligare då
Från dagens gyllne källa tycktes flöda?
Den skönhet hvad, som då uti min själ
Så yppigt ur naturens fullhorn tömdes?
Hvad voro de? Blott drömmar,—ack, men drömmar,
I hvilkas skuggdrag dock en vänlig skymt
Af evighet och himmel låg förklarad.

Jag står på Minnas graf och tänker än
På forna sälla dar. Och hvarför skulle
Jag er förjaga, mina fröjders minnen?
Är icke lifvets bästa fröjd ändå
I dödens stilla gårdar såsom hemma?
Välkomna, bilder från min ungdomsvärld,
Förtroliga gestalter, utan omsorg
Och utan strid, med hjärtan, fulla blott
Af stundens skänker, och med ögon, blinda
För hvad en framtid i sitt sköte bar!
Välkomna! Här vid grafvens rand är stället,
Där oskuldsdrömmar obesvikna drömmas
Och sorglösheten för en dag, som gryr,
Ej vid dess skiften får med marter gäldas.
Här är ert rätta hemvist, här är ljuft
Att se er åter, och jag vill besvärja
Ur mullens djup den tysta slumrarinnan
Och än en gång med er och henne gå
Min gröna, rika barndomsdal igenom.

Men tiden flyr, och afskedsstunden nalkas,
Ett afsked, där om återkomst ej talas,
Men intet hjärta lämnas tröstlöst kvar.
Jag flyr nu från ett land, där jag en främling var,
Och mot mitt sköna hemland syftar färden.
Och mången fröjd blef denna kust mig skyldig;
Ack, mången lofvad fröjd, men ingen tår
Af pröfningarnas gift, af sorgens galla.
Dock dröjer jag med fuktadt öga än
Uppå den kulna, törnesådda stranden.
Af afskedsstunden adlas allt till dyrbart,
Och ömt försonad blickar jag farväl
Ät hvad jag nu för alltid öfvergifver.
O, det är lätt att oförrätter glömma,
Då man är öfver lidandet och sorgen,
Och ingen bitter tanke tar man med
Till kärlekens och fridens ljusa fester.
Farväl, du höga drott, som evigt ung
Din eldvagn genom eterns rymder åker,
Du milda sol, farväl! För hvarje gång
Jag jublande på ditt triumftåg skådat,
För hvarje gång jag i ditt varma ljus
Tyckt fosterlandets klara dagar skimra,
För hvarje fröjd, som i ditt hägn slog ut,
För hvarje känsla, som din låga mognat,
För ljusets och för lifvets bästa gåfvor,
Haf tack, haf hjärtlig tack!—Snart skall jag mer
Ej se din morgonrodnad gry, ej höra
De hymners ljud, som följa dina spår;
Men du, ej trött, ej åldrad, skall ännu
Ditt friska spann igenom världen jaga
Och mäta sekler åt förgängelsen
Och lugnt utur förgätna släkters mull
Till blomning åter nya släkter väcka,
Till dess du äfven en gång, mätt af år,
Ur redet löser dina gyllne fålar
Och lägger ner ditt rika lån hos Gud.
Till dess farväl!—Och du, o sköna dal,
Som i din blomsterfamn mig tog den stund,
Jag kom som gäst till obekanta länder,
Du, bland hvars lunders sus och källors sorl
Jag mig så ofta i mitt hemland drömde,
Farväl, farväl! För mig skall icke mer
Din majdag gry och dina blommor knoppas.
Men tag en annan i mitt ställe då,
En annan, irrande som jag i gruset,
Tag honom till ditt skötebarn som mig
Och skrif för honom med hvar nyfödd vår
Din blomsterskrift om bättre regioner.
Och er, och er, o millioner hjärtan,
Som blifven här att glädjas och att lida,
Åt er en afskedssuck, ett ömt farväl!
För er är pröfningen ej slutad än,
Men många hårda strider obeståndna.
O, klagen ej, fastän ej hvarje frö,
Som hoppet djärft i ödets drifhus kastar,
En grönklädd stängel skjuter opp och bär
Lycksalighetens himlaburna frukter!
För dem är tidens sol för kall ändå.
Men om, af bittra sorgers tårregn ammad,
En jordisk sällhet slutligt gror för er
Och äfven den af kulna stormar skördas,
Så klagen ej ändå, ty med sin vällust
Och med sitt kval är lifvet dock en dröm!
Och nu, och nu är intet mera kvar!
Håll famnen öppen, Minna, där du glad
Ur änglars krets mot min förvandling skådar;
Håll famnen öppen,—om ett ögonblick
År jag hos dig, i dina armar redan!—