Du, som med våren
Flydde från dal och vän,
Bragte dig tåren
Blott för en stund igen,
Ville jag säga än:
"Skåda kring runden,
Flicka, en gång ännu!
Minns du, hur lunden
Fordom var grön och ljuf?
Se, hvad den blifvit nu!"
Sen, då hon flydde,
Skulle hon säga så:
"Skönare grydde
Ynglingens kind också;
Men det var då,—ja, då!"
SJÖMANSFLICKAN.
Vinden blåser opp i hast,
Segel fylla stång och mast,
Skeppet styr till fjärran länder,
Gud vet, när det återvänder!
Du, som far där, äger du
Någon blick för mig ännu?
O, jag såg dig än kanhända,
Om min gråt blott toge ända.
Vore jag, hvad fågeln är,
Vingad, såsom måsen där,
Följde jag dig glad på färden
Till den obekanta världen!
Kom beständigt, dit du kom,
Vände, när du vände om,
Spelte med min lätta vinge
Och din blick i flykten finge.
Men den arma flickans lott
Är att fläkta afsked blott
Med en tårfull duk i handen,
Vinglös lämnad kvar på stranden
Långt ifrån att följa få,
Måste jag tillbaka gå,
Innan kvällen komma hunnit,
Innan seglet än försvunnit;