Blomman hördes svara:
"Om mig strömmen skonar,
Om mig strömmen härjar,
Är dock all min oro
Blott en flyktig sommars.
Vill du byta öde,
Flicka, sköljd af strömmen
I en ynglings hjärta?"
HENNES BUDSKAP.
Kom, du sorgsna nordan!
Hvarje gång, du kommer,
Bär du bud från henne.
Kommer du i fläkten,
Bär du hennes suckar;
Kommer du i ilen,
Bär du hennes klagan;
Kommer du i stormen,
Bär du hennes verop:
"Ve mig, edsförgätna,
Ve mig, ensam blefna!
Ur den gamles armar,
Från hans kalla kyssar,
O, hvem för mig åter
Till min varma yngling,
Till min första kärlek!"
SIPPAN.
Sippa, vårens första blomma,
Om jag bröt dig, om jag gaf dig
Åt den älskade, den kalla!
Bröt jag dig, jag skulle ge dig,
Gaf jag dig, jag skulle säga:
"Nära drifvans kant, o flicka,
Växte vårens första blomma,
Som vid isen af ditt hjärta
Blommar opp min trogna kärlek,
Bäfvande för vinterkylan,
Men ej kväfd af den, ej skördad."
MÖTET.
Flickan satt en sommarafton,
Speglande sig själf i källan:
"Gode Gud, hvad jag är vacker!
Men hvad båtar mig min färing,
Då den yngling, som jag älskar,
Icke ser mig, icke hör mig?
Ros, som blommar vid min sida,
Tag du mina läppars rodnad!
Purpurstänkta moln i luften,
Tag du mina kinders purpur!
Bleka stjärna ofvan molnet,
Tag du mina ögons klarhet!
Sist, o graf, tag hvad som lämnas!"
Detta har den skälmska gossen
Lyssnat till i närmsta buske,
Och han springer fram till henne,
Just den sökte, just den funne.
Men han kysste hennes läppar:
"Nu tog rosen läppens rodnad!"
Och han smög sin kind till hennes:
"Nu tog molnet kindens purpur!"
Och han såg i hennes öga:
"Nu tog stjärnan ögats klarhet!"
Och han slog sin famn kring henne:
"Nu tog grafven, hvad som lämnats;
Ty, o flicka, det är grafven,
Hvarur ingen mera slipper."
LÖJET.
Löjet var utan hem,
Irrade modfälldt kring,
Kom till den höges mund:
"Får jag min boning här?"
"Stoltheten bor här ren!"