Så han lefvat, så han lefde, sådan
Satt en kväll på Sunions topp den gamle.
På hans knä låg sluten nu en rulle
Af Sofokles, hedningen, den store,
Ädle sångarn, och på rullen ytterst
Lästes tecknadt: "Oidipus Kolonus".
Nyss han slutat dramen, för hans minne
Dröjde än dess bilder, och hans blickar
Sväfvade kring den besjungna nejden.
"O Kolonos", sjöng han efter skalden,
"Bygd, bland jordens alla bygder skönast,
Ljusa, glada, skimrande Kolonos,
Där, med lundars gröna skygd förtrogen,
Näktergalen gäll i toner prisar
Murgrönsrankans dunkla rodnad, gudens
Helga träd, det bäruppfyllda, svala,
Stormförskonta, där bland gudaburna
Fostrarinnor Dionysos svärmar,
I gudinnors lockar sedd, narcissen
Gror med himmelsk dagg på bladens fägring,
Krokos gulnar, källor sömnlöst skänka
Klara bäckar näring och i sångmörs
Krets med guldtöm åker Afrodite!"
Så med hednisk färg, men kristlig värma
Målande sin sälla hembygds fägring,
Sjöng, af hednasångarn väckt, atenarn,
När en yngling, tidigt som Krysantos
Genomträngd af korsets helga lära,
Nalkades med långsam gång den gamle.
Stannande framför hans fötter, stod han
Stum med öfver bröstet knutna armar;
I hans anlet syntes skuggor skifta
Mellan sorg och vrede, harm och ömkan,
Och hans blick låg sänkt på pergamentet.
Länge stod han tankfull, dock omsider
Bröt han tystnan. "Gubbe", så han sade,
"Blef ej äfven du en gång till ljusets
Helga rike kallad, trängde icke
Nådens varma strålar till ditt hjärta—
Så jag sport—; och dock, hur är din vandel?
Där, hvar dagens barn i fåfäng sträfvan
Träla, fika, storma och försvinna,
Där med praktsymboler, än af purpur
På en vårfrisk kind och än af löjen
Kring en läpp, som mognar, afgrundsfursten
Tecknat an de sina, där, o gamle,
Trängs du, lefver du och har din glädje.
Sällan ses du ensam, och om sådant
Nå'n gång händer, är det ej Försonarn
Som du ropar an, all världens Herre;
Nej, berusad af en giftfylld saga,
En förförisk sång, med läppar, blekta
Ren af dödens hälsningskyss, du stammar
Afrodites namn och Dionysos'.
Hvad blir slutet? Rysligt, rysligt, gamle,
Skall du plikta för din brutna trohet,
Du i nådförbundet en gång slutne.
Ryslig, ryslig blir i svafvellågor
Än din lott, när, utan hopp förtappad,
Gråtande, du ej en tår kan gråta
Åt din törst och svagt med vissnad tunga
Evigt fåfängt till ditt bistånd kallar
Dina väsenlösa fabelgudar."
Så han sade. Lugnt som kvällens anlet
Var den gamles, och den höjda blicken
Såg bestraffarn an: "Frid, stränga yngling!"
Talte han, "din tro är stark, jag älskar
Den, som tror. Dock svara: kan ditt unga,
Bruna öga genomskåda hjärtan
Och rannsaka njurar, när du dömer?
Döm ej, och du döms ej, säger Herren.
From, fördragsam, fridsam, glad och trogen
Går sin gång i mästarns spår en kristen;
Full af kärlek är hans tro, och, yngling,
Kärleken är hofsam, mild och tålig,
Yfves icke, stormar icke, tänker
Icke argt och vet ej af att vredgas.
Kärleken fördrager allt, han tror allt,
Hoppas allt och lider allt och vänder
Aldrig åter. Yngling, om du hade
Tro att flytta berg och lyfta dalar,
Utan kärlek vore du en skugga."
Sagdt. Och vänligt räckande den unge
Handen, drog han honom till sin sida,
Och på samma häll nu suto båda.
Dagen framled, mattare i väster
Glödde solen, vinden sökte hvila,
Kvällens frid sjönk ned från Greklands himmel.
Men för dessa taflor hade gubben
Nu ej öga; ynglingen allenast
Fängslade hans syn och tanke. Länge
Satt han tyst, omsider så han talte:
"Vackra yngling, om den gamles varning
Icke kränkt ditt sinne, låt mig göra
Dig en fråga än, kanhända tvenne.
När jag ser ovalen af ditt anlet,
Pannans, näsans stolta, raka tycke
Och ditt språk förnimmer, halft i attisk,
Halft i jonisk brytning, ljuft i båda,
Ljuft ännu i ton, då du fördömer,
Vet jag, att hellen du är. Men säg mig,
Hvilken trakt dig fostrat? Kanske någon
Af Arkipelagens sköna öar
Såg dig födas, Paros, Samos, Naxos,
Mitylene? Kanske såg du dagen
På det rika Asiens kust? En lycklig
Fader lyfte dig, hvarhelst du föddes,
På sin arm och drömde sälla drömmar."
"Delos", svarte ynglingen med mildrad
Stämma nu, "det hafomflutna Delos
Var mitt hemland, Kallinikos hette
Den, som en gång jordiskt var min fader,
Nu en annan jag i himlen funnit."
"Kallinikos", talte gubben åter,
"Ej ett okändt namn du nämnt; min gästvän
Var i forna dagar han på Delos.
O, jag minns ännu den mångbesjungna,
Gröna ön, af sagans alla gudar
Sökt och älskad, Artemis', Apollons
Fosterhem, jag minns dess höga kullar,
Skuggade af cedrar och cypresser,
Och dess dalar,—skall jag nämna dalen,
Nyktos dal, åt citterguden helgad?
Många länder har jag sett, från Pelops'
Halfö vandrat till Tessalien, vistats
På hellenerhafvens alla öar;
Ingen nejd dock tjust mig så, som dalen
Där på Delos med sin lund, sitt tempel,
Och vid denna låg din faders boning.
Yngling, när så mycket skönt du skådat
Frän din lefnads första morgon, svara,
Äger jorden endast svarta bilder
För din själ, säg, bor ej i ditt hjärtas
Djup ett enda minne, tåldt och sparadt,
Från den tid, då drömlik än i oskuld
Du bland Nyktosdalens blommor lekte?"