Ber till Gud den unga gossen:
"Gif, o Gud, åt mig ett gullhorn,
Gyllne horn med silfverändar,
Att jag granens bark må borra
För att se, hvad finns i granen."
Gaf åt honom Gud ett gullhorn,
Gyllne horn med silfverändar;
Och han borrar nu i granen,
Finner där en vacker flicka,
Hvilken lyser skön som solen.
Talar då till henne gossen:
"Hör mig du, min unga flicka!
Friar jag, man ger dig icke;
Lockar jag, du följer icke;
Ville röfva dig—och kan ej."
Och den unga flickan talar:
"Fria ej,—man ger mig icke;
Röfva ej,—du är förlorad;
Ty jag äger nio bröder,
Syskonbarn till lika antal.
Svänga de sig opp på hästar,
Gjorda om sig skarpa sablar,
Sneda sina vargskinnsmössor,
Är det fasligt att dem åse,
Ännu mera att dem bida.
Synd det vore att förloras,
Skam det vore att fly undan.
Nej, men locka,—månn' jag följer."
FLICKAN I DÖRREN.
På sitt sträckta vingepar
Sväfvar högt i skyn en falk,
Och hans blick, mot jorden vänd,
Hvilar nu uppå en dörr.
Men i dörrn en flicka står,
Tvår sitt hvita anlete,
Slätar sina ögonbryn.
Bländande är hennes hals,
Såsom snön på bergen är.
Nära till en gosse står,
Talar så med sakta röst:
"O, min sköna flicka, du!
Knyt din halsduk bättre till;
Jag förblindas af din glans,
Och mitt hjärta svider ren."
MANNATROHET.
Minns du, när vi började att älska,
Satt du en gång i min famn, du goda,
Grät så bittert, snyftade och sade:
"Straffe Gud af mina syskontärnor
Hvar och en, som tror en ynglings lofven!
Ty som himlen först är klar och härlig,
Men dock snart af skyar öfverdrages,
Så omväxlar gossens trohet äfven.
Kysser han,—då skall man bli hans maka;
Har han kysst,—då skall till hösten väntas.
Kommer hösten en gång,—kommer vintern,
Och han friar ren till andra flickor."
FLICKANS ANLETE.
Flickan stod på bergets kulle,
Öfver hvilken mildt ett skimmer
Spreds från hennes sköna anlet.
Vid sig själf då talte flickan:
"Anlet du, som gör min oro!
Om jag visste, ljusa anlet,
Att åt vissna gubbens kyssar
Dig ett oblidt öde ärnat,
Ville jag i gröna skogar
Strax all bitter malört plocka,
I dess bittra saft dig bada,
Att den gamles kyss förbittra.
Visste jag dock, ljusa anlet,
Att åt unga makens kyssar
Dig ett härligt öde ärnat,
Ville jag i gröna gårdar
Alla röda rosor plocka
Och i deras ljufva vatten
Dig, du ljusa anlet, bada,
Att du ljufligt skulle mot den
Unga makens kyssar dofta."