Honom svarade så den raske Mattias från Kuru:
"Roligt vore att se den mycket beprisade flickan,
Funne en förevändning jag blott för det käcka besöket,
Ty att för friare strax misstänkas behagar mig icke."
Men då log han behagligt, den välförståndige Petrus,
Glad af sitt goda förslag, och han talade åter och sade:
"Därtill att finna ett råd är lätt, ty, i sanning, din önskan
Passar till ställningen nu som osten till krusade formen.
Tidigt i morgon går jag på älgjakt, såsom min herre
Bedt och befallt; då följer du raskt, med min bössa beväpnad,
Och så hinna vi snart till den välbemedlade herrgåln.
Men då i stugan du trädt och de öfriga skyttarna samlas,
Spanar du tigande opp med din blick den förståndiga Hedda.
Lätt på de rodnande kindernas glans och den dråpliga växten
Känner du henne igen, om hon sute bland hundrade pigor.
Om hon behagar dig då, det jag tror du skall finna besannadt,
Kan du ock växla ett skämt eller språka förtroligt med flickan.
Sedan betänke du väl, så länge vi dröja på jakten,
Hur hon till nöjes dig var och om henne du önskar till hustru;
Sist, om det faller dig kärt, skall jag åter blifva din talman."
Men han beprisade nu, Mattias, förslaget och uppsteg
Just i detsamma, mätt af den goda förplägningens skänker,
Och med ett famntag tackade han sin svåger och syster.
Öfvermåttan förnöjdes också den förståndiga Anna,
När hon förmärkte sitt vänliga råd af männerna gilladt,
Och hon dröjde ej mer att för bägge bereda en vägkost.
Men då hon packat en närande mat i väskan af näfver,
Hängde hon åter den tung på den hålliga knappen i väggen
Och gick sedan åstad att bädda ett läger åt brodren.
Halmen skakades opp i den rymliga sängen, behändigt
Bredde hon lakan därpå och hufvudkudden af fjäder,
Medan den blomstrande dottren med ståt inbragte till täcke
Ryan, som fordom blef väfd för de fromma föräldrarnes brudsäng.
Anna, förståndiga mor, väl hade du mycket förändrats,
Sedan du bröllopsnattens behag invigde och ryan,
Kinden var rynkig nu och de smidiga formerna fetnat;
Men densamma i prakt var än din rya med samma
Röda och hvita och svarta och blåa fasoner i ullen;
Denna tjänade nu din bror till ett prunkande täcke.
Men när allt var beredt och enhvar åstundade hvila,
Släckte de pärtornas flammande bloss och förtrodde de trötta
Lemmar åt nattens söfvande hand att förfriskas och styrkas.
Andra sången.
Ren aftynade syrsornas sång på den sotiga muren,
Glöden förkolnade ren, och i vrån på sin vanliga pinne
Gol nattvakande tuppen, bebådande morgonens ankomst.
Knappast skulle ändå den förståndige Petrus ur dvalan
Vaknat, trött som han var af de förra dagarnas mödor,
Hade tillika en stormande träta på muren ej uppstått,
Hvilken med buller och brak tillväxte i nattliga mörkret.
Ty där låg han behagligt, den aktade tiggaren Aron,
Närmare ugnen och njöt den ångande hettan allena,
Medan en annan af männernas tropp, inhysingen Pavo,
Låg vid hans sida och kände ej nog af en älskelig värma
Grannen ville med våld den ärlige Aron från stället
Tvinga och hvälfde sig opp på hans andra sida behändigt,
Trängande på som en kil; men förgrymmad reste sig Aron,
Famlade, fattade tag och slängde den stretande Pavo,
Lätt som en stampsäck, ned från den sotiga muren i golfvet.
Genast vaknade Petrus, af bullret förvirrad och uppskrämd.
Men med klagande röst tog Pavo till ordet och sade:
"Lyssna dock, Petrus, och se, hvad tiggaren gjort med den bättre,
Kastat från muren mig ned, halsbrytande, stolt i sin vrede,
Liksom han vore en kung och ej lefde af människors nåd blott."
Honom svarade strax den ärlige tiggaren Aron:
"Ville du tränga mig bort och ej unna den grånade gubben
Värma sin sida vid ugnen, som dock har värma för alla,
Måste du skylla dig själf, om ock nacken du brutit i fallet!"
Men när den ärlige Petrus förnam, hvad männernas tvist var,
Log han af hjärtat och nämnde vid namn inhysingen Pavo:
"Pavo, min vän, det är bäst att ej neka en annan, hvad rätt är;
Äfven med tiggarn är Gud och beskyddar hans hvila på muren."
Sade, men tigande kröp inhysingen Pavo i ugnen,
Där han i blinken på bädden af sten, kringångad af hetta,
Somnade ljufligt och glömde sitt fall i behagelig hvila.
Men ej tänkte han mer, den förståndige Petrus, på sömnen,
Utan han steg ur bädden och gick att väcka Mattias.
Sängen nådde han snart och lade sin hand på sin svågers
Skuldra och hviskade sen i hans öra de manande orden:
"Morgon i händerna ren! Upp, sof ej längre, Mattias!
Önskar du följa oss åt på den lofvande jakten och skåda
Hedda i dag, som du ville i går, må vi skynda till herrgåln."
Sade; ur hvilan spratt den raske Mattias, och redan
Satt han i sängen rak; men den välförståndige Petrus
Gick att bestyra om eld och sökte väl länge i härden,
Innan där djupt på bottnen han fann det glödande kolet.
Skickligt tog han det opp, med två pärtstumpar till eldtång,
Förde det nära sin mun och blåste med vidgade kinder
Häftigt därpå: en kväfvande rök omhvärfde hans anlet,
Ömsom skådadt i ljus och ömsom höljdt i en mörk natt.
Snart dock väcktes en låga, och pärtan flammade genast,
Stugan var upplyst nu, ur dvalan vaknade hönsen,
Katten på hällen sträckte sig styf, tätt skakande hufvet,
Och sin gömma i språng uppsökte den skrämda kaninen.
Skyndsamt började sen den förståndige Petrus att klä sig,
Drog med förnöjelse på de bepröfvade, hålliga, gråa
Vallmanskläder, som skylde mot köld hans fylliga lemmar,
Passade fötterna sen i värmande strumpor af svart ull,
Skodde sig snabbt, steg opp, tog fårskinnspälsen af väggen,
Svepte sig välansenlig i den och spände kring medjan
Läderbältet, prunkande grant med sitt häkte af mässing.
Sådan stod han beredd att gå till den ståtliga herrgåln.
Äfven Mattias kom ur sin vrå, munderad och färdig,
Klädd från hufvud till fot, som han ärnade tåga på jakten;
Endast sin ståtliga päls af tolf mjuktgarfvade fårskinn,
Kostliga, tyngda af ull, som en lofvande fåle i värde,
Bar han ej tillspänd än, men han hvälfde den makligt omkring sig.