Ren var tid att dit förskaffa maten,
Och på drottningen föll turn för dagen.
Men hon dröjer, går till svågerns maka,
Till sin svägerska, Ugljeschas maka:
"Hör, du goda svägerska, min önskan!
Litet ondt har jag i dag i hufvut;
Hell dig, du, som frisk är!—Men jag kan ej;
Bringa maten du åt arbetsfolket!"
Henne svarar så Ugljeschas maka:
"O min svägerska, min ädla drottning!
Litet ondt har jag i dag i handen;
Blifve du vid hälsa, men jag kan ej.
Tala dock med svägerskan den unga!"
Och hon gick till svägerskan den unga:
"Svägerska, du Gojkos unga maka!
Litet ondt har jag i dag i hufvut;
Hell dig, dit, som frisk är!—Men jag kap ej;
Bringa maten du åt arbetsfolket!"
Henne svarar Gojkos unga maka:
"Ädla drottning, du min goda moder!
Gladt och gärna ville jag dig lyda;
Men mitt barn är ännu icke badadt
Och dess hvita linne icke tvättadt."
Drottningen till svar åt henne åter:
"Goda svägerska, begif dig bara,
Bringa maten du åt arbetsfolket!
Jag vill själf det hvita linnet tvätta,
Själf ditt späda barn, du goda, bada."—
Och hon tiger, Gojkos unga maka,
Och åt arbetsfolket bringar maten.
När hon nu var kommen till Bojana,
Ser sin maka Gojko Merljavtschevitsch.
Djupt af smärta grips den unge hjälten,
Djupt af smärta lär hans trogna makas
Och hans späda barns skull, i sin vagga
Moderlöst och blott en månad gammalt.
Tåreströmmar flöda på hans kinder.
Och den smärta makan vid hans anblick
Nalkas blygsamt sin gemål och herre,
Nalkas blyg och frågar honom sakta:
"Gode herre, säg, hvad har dig drabbat
Nu, då tårar strömma dig på kinden?"
Henne svarar Gojko Merljavtschevitsch:
"Ondt, för mycket ondt, min trogna maka!
Ack, ett gyllne äpple,[11] som jag ägde,
Föll i dag uti Bojanas bölja;
Detta sörjer jag och kan ej tröstas."
Och den smärta makan, som ej anar
Något värre, svarar så gemålen:
"Bed till Gud om hälsa blott,—ett äpple,
Mera skönt ännu, kan du dig gjuta."
Häftigare blott blef hjältens smärta;
Och åt sidan vände han sitt anlet
För att icke se sin hulda maka.
Närmre träder svågerparet redan
Fram till Gojkos ungdomssköna maka,
Fatta henne vid de hvita händren
Och till borgens grundval föra henne.
Och de vinka dit byggmästarn Rado;
Murarena kallar åter Rada
Men den unga, smärta kvinnan småler,
Aktande det allt som skämt och lek blott.
Och att lägga borgens grundval ila
De tre hundra murare till verket
Och kring henne ställa sten och bjälkar.
Upp till knät ren är hon innesluten;
Och den unga, smärta kvinnan småler,
Aktande ännu det allt som skämt blott.
Oförtrutet murar framgent skaran
Och kring henne hopar sten och bjälkar.
Upp till gördeln innesluts hon redan
Och betryckes tungt af sten och bjälkar.
Ändtligt märkande, hvad henne ärnas,
Kvidande, som ormen krossad hväser,[16]
Ber hon sina svågrar om förbarmning:
"Tålen ej, om I en Gud bekännen,
Att så ung jag muras in i grundvaln!"
Detta ropar hon till sina svågrar;
Men sitt anlet vända de från henne.
Då med kufvad skam och tadelfruktan
Ber hon slutligt till sin egen make:[17]
"Tål det ej, min dyre man och herre,
Att så ung jag muras in i grundvaln!
Låt mig fara till min gamla moder!
Guld i öfverflöd min moder äger,
Köper nog en slaf och en slafvinna,
Att dem mura in i tornets grundval."
Så hon beder; men hon ber förgäfves.
Och när nu den smärta sköna märker,
Att hon slöser fåfängt sina böner,
Vänder hon sig till byggmästarn Rado:
"Mästar Rado, inför Gud min broder!
Lämna vid min barm ett litet fönster,
Låt min hvita barm stå fri och öppen,
Att, ifall mitt spenbarn Jovo kommer,
Om han kommer, jag må nära honom!"
Bifall ger, för brodernamnet, Rado,
Lämnar vid dess barm ett litet fönster,
Till den hvita barmen öppen tillgång,
Att, ifall dess spenbarn Jovo komme,
Om han komme, hon må nära honom.
Och hon ber ännu, den öfvergifna:
"Mästar Rado, inför Gud min broder!
Lämna ock ett fönster vid mitt öga,
Att jag måtte se mot hvita borgen,
När de föra hit mitt spenbarn Jovo
Och när hem de föra honom åter!"