Och de höllo vid den kära porten,
Och hon gaf de arma barnen skänker:
Guldbesydda skor åt sina gossar,
Sina flickor långa, rika dräkter,
Åt sitt spenbarn i förlåtna vaggan
Gaf hon för en framtids dar en tröja.
Gömd såg fadren, Hassan Aga, detta,
Ropte sorgligt till de dyra barnen:
"Dyra, arma barn, till mig er vänden,
Ty er moders barm är järnhård vorden,
Är förspärrad nu och kan ej röras."
När som Hassans maka hörde detta,
Föll förbleknad hon på stället neder;
Lifvet flög ur det beklämda hjärtat,
När af egna barn hon såg sig undflys.
RADOSLAUS.
(En servisk folksång).
Knappt ännu på himlen morgonrodnan,
Knappt på himlen morgonstjärnan lyste,
När för konung Radoslaus i sömnen
Sjöng en svala. Så för honom sjöng hon:
"Upp, o konung! Oblidt var ditt öde,
Då du här dig lade ned att sofva.
Och du slumrar trygg till morgonväkten?
Se, från dig har Lika ren gjort affall
Jämte Korbau och det flacka Kotar,
Från Cettines stränder allt till hafvet."
Knappt förnummit hade Radoslaus
Denna stämma, när sin son han ropte:
"Upp, min käre son, och låt oss båda
Snabbt från alla sidor samla härar!
Se, från oss har Lika ren gjort affall
Jämte Korbau och det flacka Kotar,
Från Cettines stränder allt till hafvet."
Knappt förnummit hade Ciaslaus
Denna fadrens maning, när han skyndsamt
Samlar stora härar, hurtigt fotfolk,
Och Dalmatiens snabba ryttarskaror.
Men ett ädelt råd gaf fadren honom:
"Ciaslaus, medtag härens kärna
Och gå modigt mot Kroatiens söner!
Är dig himmelen och lyckan gynnsam,
Så att banen Selimir blir slagen,
Bränn då inga städer, inga byar,
Och försälj ej dina fångna slafvar!
Tämj allenast Korbau, du, och Lika,
Detta land, din ädla moders hemland;
Jag vill draga mot det flacka Kotar,
Från Cettines stränder allt till hafvet,
Vill det kufva blott och ej föröda."