Mössan tog i sin hand den förståndige Petrus och sade:
"Jag, välaktade herre, det är, som på eder befallning
Kommer för jakten beredd, min svåger Mattias från Kuru
Hämtar jag med; bösskunnig är han och med bössa beväpnad."
Genast svarade glad välaktade herr kommissarien:
"Godt, att du kommit, min vän, och att äfven din svåger du medfört,
Flere behöfvas vi här, som förstå handtera gevären.
Vandren till stugan och vänten mig där, om en stund är jag färdig."
Sade och vände sig om och gick tillbaka i salen.
Tredje sången.
Men till den välupplysta och välupptimrade stugan
Gingo de modige skyttarne då, som befallde de voro.
Skidorna ställde de först mot väggen och stötte i drifvan
Käpparne ned, snön stampade de från föttren i farstun,
Sedan trädde de in igenom den knarrande dörren.
Glade sågo de där vid skenet af flammande pärtbloss
Sju välrustade torpare ren kring bordet i samkväm,
Medan i hvar sin vrå tyst gnolande pigor behändigt
Trampade surrande rockar och rullorna fyllde med blårgarn.
Sedan man hälsat hvarann och båda de tagit sig bänkrum,
Började snart, bland tigande tyst, den raske Mattias
Sända ett spanande öga omkring, uppsökande Hedda.
Lätt på de rodnande kindernas glans och den yppiga växten
Kände han henne igen bland många, som Petrus förutsagt,
Och han förnöjde sitt sinne, betraktande henne med undran.
Tystnaden bröt omsider likväl Zakarias på Hjerpvik,
Där vid bordet han satt välvördig, gammal och grånad;
"Nu", så sade han, gäller det prof, värderade männer,
Hvem, sen den raske Mattias är här, den yppersta skytt blir,
Om välaktade herrn, om den välförståndige Petrus
Eller ock jag må besegra den prisade gästen från Kuru.
Annat menar dock den, som vet, att förträffliga skyttar
Fostras ej färre än män i det fågelrika kapellet."
Honom svarade åter den raske Mattias från Kuru:
"Nej, Zakarias, tala ej slikt och rikta ej allas
Blickar på mig, om jag sen ej mäktar att döda en enda.
Väl bo skyttar i Kuru, det fågelrika kapellet,
Kunnige, som du det sagt, men om jag bland dessa må räknas,
Lämnom åt gärningen slikt att bestyrka eller att neka."
Sade, och alla längtade ut att försöka sin lycka.
Men där lågo på halm, i en vrå vid den sotiga muren,
Tyste och obemärkte, en hop långskäggige bröder,
Vandrande handelsmän från det varurika Archangel,
Hvilka med möda och svett, att vinna det lockande guldet,
Tåga från by till by och på ränselbetungade skuldror
Bära ett glitterkram, som är kärt för den treflige landtbon.
Trötte de hvilade nu i en vrå vid den sotiga muren,
Nära sin ränsel enhvar, ty om kvällen de kommit från Kuru,
Där hos den raske Mattias de nyss som tillförene rastat.
Desse hörde hans röst, då han talte för alla i stugan,
Kände den genast igen i sömnen och sprungo ur bädden,
Glade att träffa på främmande ort sin redlige gästvän.
Stojande kommo de nu och slöto hans händer i sina,
Hvaren hade ett ord att säga, och hundrade öron
Skulle med möda förmått uppfånga de flyktiga ljuden;
Ty som gnistor spraka från katten beständigt och tallöst,
När han på gummans knän af vänliga händer bestrykes,
Så framsprittade orden ur skäggomsväfvade läppar.
Men så talade väl den ena och andra ibland dem:
"O, hur fägnar det oss att träffa den raske Mattias!
Ingen bemötte oss bättre än han, ty kommo vi trötte
In i hans stuga närhelst, då måste beständigt en kärfve
Halm inhämtas för oss, och en kraftigt värmande mjölgröt
Bjöds väl ibland, då vi köpte hans ikornsryggar och mårdskinn.
Sådant är kärt för alla, men mest för den tröttade vandrarn.
Hjärtligt är han vår vän, den raske Mattias, ty ständigt
Handlar han redligt med oss, som i går, då vi köpte hans björnhud
Kostligt, hur väl och hur snart vi fingo den åter försåld här.
Ty den var ej af mal försåtligt stungen, ej heller
Bar den en färgad svärta, som snart förblekes af åldern;
Därför förnöjde den ock välaktade herr kommissarien."
Så de sade och mycket, som, öfverröstadt af detta,
Flydde som rök och fann ej ett villigt lyssnande öra,
Tills att, af alla främst, den brunskäggyfvige Ontrus
Gick till sin ränsel, snörde den opp och tog med förnöjsam
Min, att de glimmande tändren emellan mustascherna syntes,
Leende fram därur den med omsorg korkade flaskan,
Där en smakelig rom han plägade spara på färder.
Vinkande drack han och bjöd åt Mattias den härliga drycken.