Sade och snyftade bittert och grät. Välaktade herren,
Nyss inkommen att se för en stund det glada gelaget,
Stod åhörande rörd de växlade orden och talte:
"Önska ej slikt, Rebecka, och tänk ej på grafven i otid!
Hvem, då ej du mer rörs i den rymliga stugan, skall väcka
Pigorna opp till rock och till väf, hvem pyssla med katten,
Hvem ge hönorna mat och vakta på äggen beständigt?
Lyft ditt öga och se där borta på bänken den gamle
Aron, hur hjärteligt lugn han gnider fiolen och svettas;
Sådan han syntes mig sist, då han spelade giga på tingsgåln,
Syns han ännu, okufvad af ålderdom och bekymmer.
Armen han svänger med kraft, lätt löpa de rörliga fingren,
Ögonen lysa af frid, att med himmelens stjärnor förliknas;
Modig, Rebecka, som han må du möta den svårare dagen."
Sade och forslade sakta den gamla till bordet; och gumman,
Stolt af den heder hon rönt, förglömde sin jämmer och satt sen
Gungande stilla, och tyst välsignande gamla och unga.
Men när polskan var slut och fiolerna tystnat och gigan,
Ryckte den kunniga Anna sin man förtroligt i rocken,
Och då hon fört till ett hörn den välförståndige Petrus,
Talte hon hemlighetsfullt och hviskade honom i örat:
"Ville du icke förmå Zakarias, värden på Hjerpvik,
Att för sin blifvande måg och sin hjärtligt älskade dotter
Hålla som far ett förmanande tal, som de dag ifrån dag sen
Skulle i vördsam håg förvara och rätta sig efter.
Så var fädernas sed: då de gåfvo sin dotter åt mannen,
Talte de gyllene ord, uppmuntrande honom och henne;
Aldrig glömde väl sen de unga den varnande rösten,
Utan den följde dem åt som förlofningens minne beständigt.
Så för de ungas skull som för gästernas måste han tala,
Så att enhvar högtidligt må se de bådas förlofning."
Henne svarade sakta den välförståndige Petrus:
"Icke ännu är det tid att sätta din vilja i verket;
Sådan är Zakarias: han vill, då förplägningen börjar,
Dricka i ro, och han ger ej gärna sin granne ett svar då;
Men då han sutit en tid vid sitt stop, och det värmande ölet
Lossat hans tungas band, framflöda de sparade orden,
Bubblorna lika i mängd på den forsande bäcken om våren.
Ingen närmar sig då, som ej genast tvingas att lyssna,
Om han förtäljer en sak eller varnar och rättar de yngre,
Och man bytte väl strax och gåfve med glädje emellan,
Kunde man skaffa sig så hans talande mun och hans klokhet.
Därför vänta allenast en stund tålmodigt; din önskan
Fyller han snart af sig själf, Zakarias, den ärlige gubben.
Ty lätt ser du dock ren, hur hans panna förklaras, hur munnen
Ler mot drycken förnöjd som en and, där hon dyker i sunden,
Och hur han sitter som ängen i regn, upplifvad vid bordet.
Men mellertid är det bäst, att du sköter ett roande samtal
Eller också till en artig minett uppmuntrar de unga;
Mitt skall det vara att ge Zakarias stämma och tunga."
Sade och lämnade snart den aktade Anna tillfredsställd,
Tog från det rymliga bordet ett stop förnöjsam i handen
Och tilltalte sin vän, den ärade värden på Hjerpvik:
"Drickom ännu, Zakarias, i fröjd tillsamman, som fordom
äfven i svårare dar vi drucko med modiga sinnen;
Ty det höfves dock bäst den förgängliga mänskan att glädjas,
Likasom ikorn, lätt i sin håg, på det bräckliga flarnet
Seglar från våg till våg och väntar att hinna till stranden!"
Sade och drack; då höjde också Zakarias sin kanna,
Lifvande hjärta och själ med skummande öl, som hans lust var;
Men sin förståndiga vän sen svarte han gladt och förnöjsamt:
"Visst må jag fägna mig nu, ty som ögonstenen och ljuset
Skattar en far hvar lycka, som händt det älskade barnet."
Så samtalade dessa och hörde fiolerna åter
Stämmas och sågo en artig minett tillställas på golfvet.
Men till bordet och till den förståndige torparen Petrus
Sällade mången sig då, som försmådde den glädtiga dansen,
Sökande hellre ett skummande öl och joller och samtal.
Kom bland andra också den varubeprisande Ontrus.
Honom brydde där strax den ärlige Petrus och sade:
"Se dock, dansar ej du, danskunnige broder? Kanhända
Fruktar du kvinnornas list, om de skulle förblinda ditt sinne,
Om, din värderade hustru till harm i det rika Archangel,
Flickorna skulle som skänk framlocka en duk ur din väska."
Så han sade och teg; men den brunskäggyfvige Ontrus
Satte sig nära intill och tog hans händer och svarte:
"Sådant fruktar jag ej, förståndige Petrus, och gärna
Ville jag dansa bland andra, ty sång och dans är det bästa;
Men jag finner ej lätt en flicka, som icke försmår mig.
Nalkas jag vänligt och räcker min hand, då springer hon unnan,
Skrämd af mitt skägg, och hon ler, och de öfriga skratta med henne;
Ingen besinnar och tror, att äfven den främmande mannen
Äger ett hjärta, där glädje och sorg kan väckas af andra.
Ville helst du, min vän, åhöra och fylla min önskan,
Ber jag dig nämna vid namn och beskrifva till stånd och till villkor
Några, som dansa här nu, den raske Mattias till ära.
Först, hvem är hon, den vördiga, välansenliga gumman,
Som, framskridande främst som det gungande skeppet i hamnen,
Mäter sin takt och sin randiga kjol utbreder med fingren?
Ädel synes hon mig och ett mönster för gamla och unga."
Honom svarade glad den välförståndige Petrus:
"Anna och ingen annan det är, min aktade hustru,
Hvilken i många skiftande år, som kommo och flydde,
Trogen vårdat mitt hus och skänkt mig söner och döttrar.
Mig berömmer den man, som henne berömmer och ärar."
Och han sade igen, den varubeprisande Ontrus:
"Lycklig tyckte jag dig, min vän, tillförene redan,
Treflig och rask och förnöjd, som du var, och aktad af alla;
Trefaldt kallar jag nu dig lycklig och säll, då en sådan
Hustru blifvit din lott; ty från himlen kommer det goda.
Nu må du säga också, hvem är han, den reslige gossen,
Som kringsvänger som bäst den unga, beskedliga Hedda?
Yster går han och stolt i sin vallmansjacka som fålen,
När på en grönskande äng han betar bland andra och modigt
Skakar sin fylliga man och gnäggar af glädje och kärlek."
Honom svarade åter den välförståndige Petrus:
"Denne är Karl, min älskade son; hur han artar sig framgent,
Vet Den, honom mig gaf: Han styre det allt till det bästa."
Härpå talade snart den varubeprisande Ontrus:
"Likasom odlarn vårdar det träd, han sådde, och ständigt
Ser på dess växande stam och vattnar och väntar sig fägnad,
Så gör äfven en far med sitt barn; må den unga beständigt
Tänka på fadrens bekymmer och bli hans glädje i stället.
Ännu finnas här två, som jag önskade känna:—den raske
Ynglingen där och den blomstrande flickan, han leder behagligt.
Vacker är han, och hon kan bäst jämföras med Hedda."