STUDENT PÅ KONDITION.
Från en lycklig och sorgfri barndom gick Runeberg studentårens allvarsamma svårigheter till mötes. Långtifrån att den adertonårige studenten hade fått understöd från hemmet, där fadren redan låg slagrörd, var det tvärtom han som af sina knappa tillgångar sände dit bidrag. Sitt första läsår hade han sin bärgning dels genom lektioner, dels genom handledning i professorn A.J. Lagus' familj. Men hösten 1823, när fadrens gamla gula friskapprock var försliten och de lappade stöflarna gingo i sär, fanns det veckor, då han ej hade ens bröd, utan lefde af potäter, stekta i glöden i kakelugnen. Ungdomens lyckliga förmåga, att "se framtiden i morgonrodnadens färg och lyftas af hoppet högt öfver stundens små bekymmer," kom här till korta. Att studera på skuld var den tiden mindre vanligt; hos Runeberg stred det dessutom mot den själfständighetskänsla, som låg i hans karaktär. Icke ens hans närmare kamrater synas hafva känt den nöd, som tvang honom att afbryta studierna och taga emot en kondition i Saarijärvi i norra Tavastlands djupaste ödemarker. "Min herre, ni är lat, i Saarijärvi blir ni lika dum som stockarna där", sade den gode professor Lagus, när Runeberg åt honom meddelade sitt beslut.
Så begynte Runebergs tvååriga vistelse i det inre Finland, som för utvecklingen af hans skaldskap haft en så afgörande betydelse.
Konditionen i Saarijärvi innehade Runeberg hos två familjer, kronofogden Danielssons och kapten af Enehjelms, sålunda att han uppehöll sig med sina fyra elever, två gossar från hvardera familjen, turvis tre månader i sänder, hos den förre på Kalmari gård och hos den senare på hans boställe Kolkanlaks. Sommaren 1825 flyttade kapten Enehjelm med de sina till Ruovesi, "vid Näsijärvis dunkla våg", en något sydligare belägen socken, där han tillhandlat sig Ritoniemi gård strax invid sockenkyrkan.
Sin lediga tid använde Runeberg till att med bössan ströfva omkring i skog och mark, ofta på ganska vidsträckta utflykter. De intryck han emottog på den förenämnda orten har han senare nedlagt i sin uppsats i Helsingfors Morgonblad, Några ord om nejderna etc. i Saarijärvi. Det var ej blott naturen han lärde känna i dessa de blänkande vattendragens, de mörka åsarnas och de djupa skogarnas ödemarker. Han trädde in i rökpörtena som framskymtade vid sjöstränderna, och där allmogen med häst och höns "bivuakerade i ödemarken". Han lärde sig efter hand det finska språket, som därförinnan varit honom obekant. Bakom den groft tillhuggna ytan hos dessa svedjebrukets och hungersnödens barn trängde hans underbara blick till djupet af deras väsen. Han skrifver därom senare på tal om Älgskyttarne: "Själf en afkomling af koloniserade svenskar, hade jag föreställt mig finnen till sitt inre sådan, som han syntes mig till sitt yttre, när han någon gång kom med varor till min fädernestad; huru annorlunda fann jag ej honom i hans hem och vid närmare betraktande. En patriarkalisk enkelhet, ett djupt manligt tålamod, en medfödd klar blick i lifvets innersta förhållanden voro egendomligheter, dem jag hos honom upptäckte och dem jag tyvärr blott svagt kunnat återgifva i de skildringar jag försökt." Bland Saarijärvis moar har han hämtat urbilden till bonden Pavo, medan det torde varit företrädesvis under vistelsen i Ruovesi Runeberg lärt känna originalen till "den blomstrande Hedda", "den raske Mattias från Kuru", "den välförståndige Petrus" och de skäggige bröderna från Arkangel.
Rökpörtenas tid är numera försvunnen i dessa trakter. Ångbåtar, järnvägar och skogsspekulationer hafva, jämte folkskolor och tidningar, förändrat både naturen och folket och hos allmogen uppenbarat jämväl andra egenskaper, än dem Runeberg funnit hos Älgskyttarne och bonden Pavo.
Ännu en annan väckelse emottog den blifvande skalden som student på kondition. Kapten Enehjelm hade själf deltagit i kriget 1808 såväl som 1788, och i hans hem, där den unge informatorn så vänligt upptogs, hade denne, som han själf senare nämner i bref till Montgomery, "tillfälle att höra och läsa kortare relationer om krigshändelserna". Bland andra "krigets bussar" som bodde i trakten, nämner traditionen en löjtnant Karl Palmroth, 1808 officer vid björneborgarne, af hvilken studenten skull emottagit intryck från krigstiden. Säkert är, att han redan nu fick syn på det patriarkaliska draget hos indelningsverkets officerare, som voro samma krutgubbar i fält med sitt kompani som på bostället bland sitt arbetsfolk; redan i romanfragmenten från 1808 års krig i Helsingfors Morgonblad 1836 har Runeberg en dylik skildring. Minnena från 1808 års krig voro ännu färska; det var den krigiskt-patriotiska andan i dem, som tände ynglingens håg, såsom han säger i Fänrik Stål:
Min tanke genom rymder lopp, som förr den aldrig spanat. Ett lif gick för mitt hjärta opp, hvars tjusning det ej anat.
Till krigsminnena hörde ock en gammal afsigkommen underofficer med fänrikstitel, Pelander, en anförvant till kapten Enehjelm, som efter inköpet af Ritoniemi upptagit honom i sitt hus, där han bodde i en liten stuga på gården och sysslade med att binda nät, sprita fjäder och dylikt. De upptåg, hvarom Runeberg förtäljer i Fänrik Stål, har han i själfva verket, enligt hvad hans elever meddelat Strömborg, företagit med den eldfängde gubben på Ritoniemi: Såtillvida har Fänriken sin motsvarighet i verkligheten, medan väl väckelsen hos Runeberg i främsta hand utgick från kaptenens hem och icke från fänrikens stuga.