Men fänrik Stål satt utan knot
Förgäten i sin koja;
Han sög sin rök, han knöt sin not
Och lät oss andra stoja.
Vasserra, mot en sådan en
Hvad man sig tyckte vara re'n.
Det var min höga lust att se
Den kantiga figuren,
Hans styfva skick, hans anlete,
Hans rock, så ovant skuren,
Hans örnenäsa mest ändå
Med brillor utan skalman på.
Jag gick till gubben ofta ned
Att gunstigt gyckel drifva.
Det var min fröjd, när han blef vred
Och kom sitt nät att rifva,
Då jag fick nålen ur hans hand
Och knöt en lycka falskt ibland.
Han sprang då ofta upp burdus
Och dref mig utom knuten;
Ett vänligt ord, en doft kardus,
Och fred var åter sluten.
Jag kom igen, som förr jag kom,
Och gjorde samma narri om.
Att äfven gubben haft sin dag,
Då han var ung i världen,
Att han gått flere steg än jag
Och pröfvat mer på färden,
Var jag för höglärd att förstå,
Det kom ej för min tanke då;
Ej att han stått med svärd i hand
Och glad sitt hjärtblod gifvit
För detta samma fösterland,
Som nu så kärt mig blifvit.
Jag var så yr, jag var så ung,
Han fänrik var, jag mer än kung.
Men hur det hände sig en gång,
Fann jag mig mätt af ruset.
Det vinter var, min dag blef lång,
Fast den var kort till ljuset;
Det var så ovant mot förut,
Jag ville aldrig få den slut.
Jag tog den första bok, jag fann,
Blott för att döda tiden,
Det var en skrift af onämnd man
Om sista finska striden;
Den låg där häftad, som på nåd,
Bland husets bundna bokförråd.
Jag tog den på mitt rum och satt
Och bläddrade i bladen,
Jag vet ej, hur jag så fick fatt
På Savolaks-brigaden,
Jag läste en rad, läste två,
Mitt hjärta började att slå.
Jag såg ett folk, som kunde allt,
Blott ej sin ära svika,
Jag såg en här, som frös och svalt
Och segrade tillika;
Mitt öga flög från blad till blad,
Jag velat kyssa hvarje rad.