De sägner, här i sång jag satt,
Från gubbens läpp de stamma,
Jag hört dem mången stilla natt
Vid pärtans matta flamma.
De tala några enkla ord,
Tag mot dem, dyra fosterjord!
MOLNETS BRODER.
Mer än lefva, fann jag, var att älska,
Mer än älska är att dö som denne.
Högt i skogen låg det ringa torpet,
Djupt i ödemarken, långt från vägen,
Där sen hösten krigets skiften rådde.
Ingen ovän hade funnit stället,
En fientlig fot ej trampat spången,
Som dit ledde; bud om blod och strider
Gaf blott korpen, ropande från molnen,
Eller gladan, som satt mätt i granen,
Eller vargen, som med blodigt byte
Sökte hedens skymda klyftor åter.
Men i pörtet vid det långa bordet
Satt en lördagsafton sorgsen värden,
Hvilande från veckans vedermödor.
Kinden höll han tryggt mot handen lutad,
Armen åter fast mot bordets ände,
Men hans öga såg åt sidan stundom,
Höll sig ej med lugn i samma syfte:
Ingen märkte detta af hans husfolk,
Af de båda, som i pörtet voro,
Ej hans fosterson, och ej hans dotter;
Tysta, slutna af hvarandras armar,
Hand i hand och hufvud sänkt mot hufvud,
Suto de i sorglös frid vid muren.
Men den gamle bröt omsider tystnan;
För den kloke blef hans mening tydlig,
Fast han sjöng blott som för eget nöje,
Såsom sången föll och orden ville:
"Björnen", sjöng han, "föds till skogens konung,
Furan växer opp att pryda heden;
Mänskobarnet, om till kraft och storhet,
Om till flärd och stoft det föds, vet ingen.
Gossen kom en vinterkväll i stugan,
Okänd kom han, lik en otam fågel
Vilsefaren in i mänskors boning;
Hjässan lyste kal ur mössans rämnor,
Tån stack fram emellan snön på foten,
Barmen såg man genom rifna tröjan.
Hvems och hvadan?—Fråga hvems och hvadan
Af den rike, som har far och hembygd.
Någon vind lär från mitt hem väl komma,
Skyn i luften törs jag kalla broder,
Men blott snö är jag på nattens fötter,
Som han stampar af, i stugan kommen.—
Snön från nattens fötter smälte icke,
Molnets broder flög ej bort med vinden,
Gossen dröjde kvar och blef en yngling.
Obemärkt han sprang det första året,
På det andra högg han sveder redan;
Men förrän den fjärde sommarn ändats,
Slog han björnen, öfver hjorden fallen.
Hvar är nu hans rykte, kärt för mången,
Större än en man i nejden vunnit,
Hvar är fostrarns hopp? Den gamle sitter
Tung i stugan, längtar, fast förgäfves,
Att ett enda ord om kriget höra.
Om hans land är bärgadt eller fallet.
Örnens språk forstår han ej att tyda,
Korpens rop han känner ej; en främling
För ej budskap opp till ödemarken,
Och den unge, som hans hjälp bort vara,
Lyss på budskap nu från kvinnohjärtan."
Som när sommarns hvirfvelvind en afton,
Då naturen lik en söndag tiger,
Kommer ensam, osedd, snabb som pilen
Och slår ned i skogssjöns famn, en planta
Rör sig ej, ett barr ej, lugn står tallen,
Lugn står blomman på den branta stranden,
Lugnt är allt, och endast djupet sjuder;
Så, då sången slog den unges sinne,
Satt han stum, orörlig, sluten, bortskymd,
Men hvart ord dref bloden ur hans hjärta.
Kvar han satt hos flickan hela kvällen,
Gick till hvila, då de andra gingo,
Tycktes somna, förrn de andra somnat,
Men långt förr, än någon annan vaknat,
Ren vid första glimt af morgonrodnan,
Smög han obemärkt ur stugan ensam.
Dager blef, och solen steg på hvalfvet,
Men blott tvenne väcktes nu i torpet;
Stugan reddes, morgonbrödet frambars,
Men blott tvenne stego fram till bordet;
Middag blef, och ingen tredje syntes.
Utan moln var än den gamles panna,
Utan tårar än hans dotters öga,
Men till hvila, fast af söndan manad,
Gick vid slutad måltid ingendera.
När en stund förgått, så lång som stunden,
Innan stormskyn, sedd vid himlaranden,
Kommer, brister, haglar och förskingras,
Höjde ordet som till tröst den gamle:
"Lång är vägen fram till byn, min dotter,
Branter möta, bäckar hindra, spångar
Finnas ej, och höstregn fyller kärren.
Den, som vandrat dit vid morgonrodnan,
Är väl knappt, då kvällen stundar, hemma."
Så den gamle. Utan akt på talet
Satt hans dotter, sluten lik en blomma,
Som sin kalk vid nattens anbrott sluter;
Hvad hon tänkte, var för henne ensam.
Länge satt dock ej den ädla flickan,
Längre ej, än efter solens nedgång
Plantan mattad väntar aftondaggen,
Förrn en tår föll ned på hennes kinder
Och hon sjöng med lutad panna sakta:
"När ett hjärta mött ett annat hjärta,
Ringa blir då, hvad förut var mycket,
Jord och himmel, hemland, fader, moder.
Mer än jorden sluts då i ett famntag,
Mer än himlen ses då i ett öga,
Mer än moders råd och faders vilja
Hörs då i en suck, som knappast höres.
Hvilken makt kan tjusa så som kärlek,
Hvilken boja hålla den, som älskar?
Sjöar simmar han som anden öfver,
Möta fjällar, får han örnens vingar;
Långt för middag är han ren tillbaka,
Där han väntats först till sena kvällen."