Gud vet eljest, hur det är.
Väl behöfs i fält gevär,
Men att såsom Fieandt strida
Kan väl också ha sin sida.
Därför säga ock hans män,
När det väckes fråga än
Om de tusende besvären,
Landets fall och hufvudhären:
"Annorlunda kriget gått,
Om en general man fått,
Som förstått värdera tiden,
Och som rökt tobak i striden."
SANDELS.
Sandels, han satt i Pardala by,
Åt frukost i allsköns ro.
"I dag, ett slaget, blir striden ny,
Det skall gälla vid Virta bro.—
Herr pastor, jag låtit kalla er hit.—
Var god, foreller en bit!
Jag tänkt behålla er hos mig i dag,
Det är så min önskan och plikt:
Ni känner trakten här bättre än jag
Och kan ge mig notiser af vikt.
Var trygg, vi skola ej lukta blod.—
Ett glas? Maderan är god.
Tutschkoff har sändt mig ett vänligt bud,
Att vår vapenhvila är slut.
Låt maten smaka er! Sås, min Gud!
Då vi ätit, rida vi ut.—
Vi måste nöjas med hvad vi få,—
Kanske ni befaller margå?"
Det kom ett bud, ett ilbud kom:
"Den är bruen, vår konvetion;
Brusin har vändt med vår förpost om,
Man hinner ej rifva bron.
Vårt ur var tolf, och vi följde det,
Men den ryska klockan är ett."
Sandels, han satt och smorde sitt krås,
Ät friskt, som öm intet händt.
"Försök, herr pastor! En dåb på gås?
Den äter man excellent.
Det är Dolgoruki, som brådskar igen;
Ett glas till hans ära, min vän!"
Men budet talte: "Herr general,
Får jag bringa tillbaka ett svar?"
"Jo, säg Fahlander, att bron är smal
Och att batterier han har.
Han må hålla ut där en timme, en half.—
Herr pastor, kotlett af kalf?"