Sagdt; sin sabel sågs han skaka,
Sprängde af med stolt förakt,
Och han såg sig ej tillbaka
Sen sitt ord han sagt.
På den harm, kamraten röjde,
Föga akt han gett';
Om han följde, om han dröjde,
Var för honom ett.
Kämpa vill han, icke stanna,
Fram till målet bär hans färd;
Stäppens son med blodig panna
Pröfvar ren hans svärd;
Dödsrop gny, pistoler knalla,
Vän vill hämnas vän;
Midt i skocken, högst bland alla,
Syns dragonen än.
Ändtligt tycks dock lyckan svika;
Segrarn segrar icke mer,
Häst och ryttare tillika
Hafva störtat ned.
Fåfängt än i stoftet brottas
Kämpens starka arm,
Fyra blanka pikar måttas
Mot den fallnes barm.
Stum och bister hotar döden,
En sekund blott öfrig är;
Finns ej mera hjälp i nöden?
Vänta, Lod är där.
Han har kommit, sprängd är ringen,
Sluten kring hans vän;
På den fallne aktar ingen,
Allt är strid igen.
En har stupat af de fyra,
Se, då såras äfven Lod;
Ögonblicken äro dyra,
Strömvis spills hans blod;
Styrkan ren hans arm förlåter,
Segerns hopp har flytt;
Då är Stål på fötter åter
Och i kamp på nytt.
Den blef kort, så ryktet säger;
Samma rykte nämner om
Att till Sandels i hans läger
Lod om kvällen kom.
Lugnt med sin medalj i näfven
Steg dragonen in:
"Gif åt Stål en penning äfven,
Eller tag ock min!"
GAMLE HURTIG.
Aldrig brusto ord vid bivuaken,
Där den gamle Hurtig blott var med;
Ofta satt han långt på natten vaken,
Talande om krig och fred,
Tände jämt sin korta pipa an
Och förgat den åter, bäst den brann.
Tredje Gustaf var hans man. "Hvad strider
Höll ej han med Rysslands stolta fru?
Mina vänner, det var andra tider
För soldaten då än nu;
Kungen själf stod med i rök och blod
Nu är därtill en marskalk för god.
Tron mig, om hans herrar blott ej vikit
Från hvad plikt och mod och ära bjöd,
Hade aldrig segern honom svikit;
Nu blef trolöshet hans död;
Det är världens tack, och den är tung,
Det var synd med sådan ståtlig kung.