Du älskar, yngling, ton och sång,
Vår forntid älskar du;
Kanhända sjunger du en gång,
Hvad jag förtäljer nu;
Då gif hans svarta bragd sin dag,
Det i sin afgrund sänkt, dag,
Men hölj i natt hans namn som jag.
Förtig hans ätt, nämn ej hans stam,
Hvälf ej på den hans brott;
Må ingen rodna för hans skam,
Den drabbe honom blott.
Den, som förrådt sitt land, han har
Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.
Nämn honom blott den falska arm,
Man ställt till Finlands stöd,
Nämn honom blygd och hån och harm
Och skuld och straff och död.
Det är blott så, han kallas bör,
Det är att skona den, som hör.
Tag allt, hvad mörker finns i graf,
Och allt, hvad kval i lif,
Och bilda dig ett namn däraf
Och det åt honom gif;
Det skall dock väcka mindre sorg
Ån det, han bar på Sveaborg."
DÖBELN VID JUTAS.
Herr prosten talte: "Döbeln är en hedning,
Förtappad är han evigt, om han dör.
Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,
Och han, han ligger tyst en stund och hör:
Då reser han sig plötsligt upp i sängen:
'Drif ut prelaten', ropar han åt drängen,
'Och akta dig, om han släpps in härnäst!'
Är det ett språk af en, som nalkas döden?
Dock, han må svara själf för sina öden,
Jag har gjort nog som människa och präst."
Så talte vid sitt middagsbord, det rika,
Herr pastorn, där han satt i all sin ståt,
Han talte så och drog en suck tillika
Och skar en bit af steken än och åt.
Men på sin bädd låg Döbeln tärd af plågor,
Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor,
Och feberflammor färgade hans hy.
I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat,
På tvenne dygn, de sista, icke hvilat;
Själf var han kommen till Nykarleby.
Han led af pulsens brand, men i sitt sinne,
En eld, mer tärande än den, han bar;
Såg man hans öga, röjde sig där inne
En oro djupare, än feberns var,
Han räknade hvar stund, som hann förlida,
Han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida,
Och ofta var hans blick på dörren fäst.
Den uppläts, flärdlös trädde genom salen
En yngling fram till bädden, till genralen;
Och Döbeln talte till sin unga gäst.
"Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke,
Och bland fritänkare är jag visst en;
Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke:
Min bräckta panna och min vän Bjerkén.
Hvad ni förordnat, har jag därför tagit,
Har som ett barn här legat och fördragit
Det batteri, ni radat på mitt bord.
Jag vet det väl ni följer konstens lagar:
Men binda de mig här för timmar, dagar,
Så bryt dem som en man, det är mitt ord.
Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas,
Jag måste upp, om jag i grafven låg.
Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas;
Där afgörs finska härens återtåg.
Jag måste dit, förrän min trupp är slagen.
Skall vägen spärras, Adlercreutz blir tagen?
Hvad blir, du tappra här, ditt öde sen?
Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
Som gör mig för i morgon sjufaldt värre,
Men hjälper mig i dag på mina ben!"