v. DANN.
Ej hon, men den, som skref för henne lag:
Vi drömde blott om fröjd och lycka båda,
Men unga drömma, de, de gamla råda.
Kort sagdt, hon gafs som offer åt en man,
Som, förrn jag fick en aning om min våda,
Med börd och skatter hennes fader vann.
JULIA.
Och ni?
v. DANN
Jag?
JULIA.
Blef?
v. DANN.
Blef, sen mitt lif förbrann,
Den torra mumie, du nu kan skåda.
JULIA.
Nej, onkel, ljug ej så, det går ej an.
v. DANN (upprörd).
Håll! Ur hvad djup i afgrunden, på jorden,
Fick du i dagen de fördömda orden:
"Det går ej an"? Just nu, i denna stund,
Hur kommo de, min Julia; i din mund?
Ja, det var de, som släckte min förhoppning,
Som bröto ned min lycka i dess knoppning,
Som jagade mig själf kring världens rund.
För dem och "kan ej" har jag gått i grund.
JULIA.
I grund? O, att ni talar så! Jag frågar:
Är den en mumie, hvars inre lågar
Af lif som ert?
v. DANN.
Mitt barn, du tycker så,
För det jag skälfver för ett ord, som plågar.
Lif? Om du sett mig lefva, sett mig då,
När hopp och kärlek bodde än här inne!
Ännu, sen många lustrer gjort sitt tåg,—
Jag blygs att nämna det,—kan minsta minne
Från dessa tider bryta upp en våg
Ur vinterisen i mitt frusna sinne,
Som när jag nyss den unge målarn såg.
JULIA.
Såg honom? Onkel, säg, förtälj, förklara——