RHAISTES.
Här, ädle konung.
LEIOKRITOS.
Utan tvifvel är det han,
Som åter ärnat ägna åt en gudamakt
Sin hyllningsgärd. Besynnerlig, för mycket from,
Ja, grubblande sen någon tid han visat sig,
Af hvilken orsak vet jag ej; det vet jag blott,
Att mer än annat detta mitt bekymmer gör.
Men nu, hvar kan han vara?
RHAISTES.
Kanske såg han oss.
LEIOKRITOS.
Det kunde väl ej hindra oss att honom se.
RHAISTES.
Han väntade kanhända förebråelse;
Och smög sig bort i tysthet för att undgå dem.
LEIOKRITOS.
Klok är du, Rhaistes, klyftig att beräkna allt,
Ett blir dig gåtfullt dock: ett ädelt sinnelag.
RHAISTES.
Min mening var allenast, att han denna gång
Bort för ditt möte frukta.
LEIOKRITOS.
Nog. Gå, sök opp Leontes, jag vill dröja här
Och vänta honom, säkert finns i nejden han.
RHAISTES.
Om ej min gissning sviker, skall i löfvens hägn
Bland lundens oleastrar här han träffas snart.