LEONTES.
Ej var, o fader, efter ett försvar en gång
Jag nödgas våga mot din förebråelse,
Ej var så trångt mitt synmått, som du mena tycks.
Jag såg det ringa, men jag såg det stora ock,
Fast ej i mänskovimlet helst, där oftast dock
Af blinda viljors nycker skymmes gudars bud.
Jag såg, hvad själf du skådar, om ditt öga höjs
Mot fästet opp, på jorden sänks, kring hafvet far,
Mot dagen blickar, följer nattens tysta gång,
Betraktar stjärnan, tänd för sekler, eller dväljs
Vid markens späda blomma, som med kvällen dör;
En stadgad ordning öfverallt, en lag jag såg,
Orubblig, helig, stor i litet som i stort.
Sin bana kände stjärnan, fästet sänkte sig
Ej krossande på jorden ned, af jordens törst
Ej sväljdes svala hafvet, hafvets hunger slök
Ej jorden opp; men vid den strand, där vågen steg
Mot skyn, stod blomman, synlig knappt, och växte trygg.
Så ordnar Zeus sitt välde, grundar ytterst allt
På rätt blott, aktning äfven för den svages rätt.
Och därför sträng, allvarlig, vördnadsbjudande
Står vid hans sida närmast bland de himmelska
Hans dotter Dike, och på henne fästs hans blick.
Syns ljus kring hennes panna, ler allhärskarn själf,
Och vidt som solens strömmar då hans mildhets ljus;
Men mulnar hon, då griper vred sin ljungeld han
Och krossar folk och städer, allt på höjd, i djup,
Där Dikes lag förgäts och orättvisa bor.
Hvad är, att mänskan yrkar på ett ändamål
Och aktar ringa, hvad som möts på banan dit?
Förstår hon väga hvarje sak med gudars våg,
Och vet hon, när hon rubbar blindt en göpen sand,
Om ej ett jordras hämmats genom denna blott?
Låt vara, att hon menat blott det ädlaste
Och äfven skuldlös hunnit, hvad hon syftat till;
Blef detta alltid hennes lycka? Stod hon ej
Besviken ofta, gäckad af sin egen dröm,
Lik barnet, som med jubel sprang mot bergets topp
Att famna morgonrodnan, som en dimma var?
Och till ett sådant ovisst, fjärran anadt mål,
Helt annat ofta, när det hinns, än när det söks,
Vill mänskan trampa orättrådighetens stig
Och komma sorgförtärd och skuldbelastad fram!
LEIOKRITOS.
Du grubblar, yngling!
LEONTES.
Fader, ej för dyrt betald
Är sanningen, om den med grubbel finnas kan.
LEIOKRITOS.
Till konung, ser jag, har jag kunnat föda dig,
Men ej till härskare.
LEONTES.
Så är min mening ock,
Om härskarn måste kunna anbefalla allt
Och kungligt är att bjuda blott hvad ädelt är.
LEIOKRITOS.
Man måste härska för att kunna vara kung.
LEONTES.
Du härskat redan länge, var en konung nu!
LEIOKRITOS.
Hvad, yngling, vågar du tillrättavisa mig
Och gömma klander i de råd, jag ej begär?
LEONTES.
O, låt mig tala öppet, neka dig ej själf
Den fröjd att en gång höra ord, som fruktan ej,
Ej svek, ej oblygt smicker lagt sitt gift uti!
Hvad söker du, hvad? Välde, härskarvälde blott.
Att se din vilja lydas är det ändamål,
Du kallar stort och sträfvar till, betraktande
Hvar väg, som säkrast leder dit, berättigad.
Men i ditt mål, hvad är då stort, ditt eget väl,
Säg, eller folkets? Fader, jag har skådat dig:
Ditt lugn har flytt, din dag är af bekymmer fylld,
Din natt är utan hvila. På din panna, förr
Så ljus, nu växla moln af oro, ängslan, harm;
Är det din lycka? Jag har sett ditt folk, jag sett
De ädlaste förtrampas, trohet, redlighet
För ljuset döljas såsom strafförfallna brott
Och pliktförgäten fräckhet yfvas, svek och våld
Omättligt sluka byten och begära fler.
Är folkets väl ej annat? Eller väntar du
En bättre tid kanhända, när du, tryggad själf,
Ej mer beror af fala vänners köpta hjälp?
När skall den komma? Skall ej samma fruktan städs
Ditt lif förbittra, tvinga dig att styra så,
Som nu du styr? Förtrampas måste hvarje vän
Af våra forna kungars ätt, utrotas all
Tillgifvenhet för denna, förrn du härskar trygg.
Hur blir det möjligt? Vargens spår i skogens djup,
Den vilda björnens gömslen kan du spana ut;
Men huru spåra kärleken, där osedd han
I mänskors ådror flyr, i deras hjärtan göms?
Ej båtar den lakonska stöfvarns fina lukt
Vid sådan jakt, och skötte du i sekler den,
Du kunde dock ej sluta sist och säga trygg:
"Nu äger Ajas-ätten här ej mer en vän!"
LEIOKRITOS.
Hvad dårskap!