LEIOKRITOS.
O hårda öde, hvarför visste jag ej förr,
Hvad nu jag vet? Dock väl, att en helst bärgad är.
Säg, hvem tar vård om ynglingen? Försöker man
Hos honom väcka lifvets gnista opp på nytt?
EUBULOS.
Leontes fanns tillstädes, i hans skygd han gafs.
LEIOKRITOS.
Då är jag trygg, ej bättre vård han kunnat få.
EUBULOS.
En fråga, konung, ville jag dig göra nu,
Om det mig unnas.
LEIOKRITOS.
Fråga, det förmenas ej.
EUBULOS.
Så säg mig, efter mänsklighet du röjer nu
I ord och uppsyn, om med lögn och falskhet blott
Den fräckaste bland mänskor, Rhaistes, nyss for fram,
Då i ditt namn på stranden han all hjälp förbjöd?
LEIOKRITOS.
Jag svarar: ögonblicket kan förändra allt!
Hvad förr jag var, behöfver jag ej vara mer.
EUBULOS.
Hvad?
LEIOKRITOS.
Äfven du, o gubbe, skall det pröfva få.
Den tid har varit redan, då på strandens fjäll,
I armod sänkt, försmådd, förföljd, förtryckt, du bott,
Ur stormupprörda böljor, vilda måsen lik,
Med trägen möda hämtande en sparsam kost.
Den tid har varit, gamle, är ej mer och skall
Ej heller komma; så kan allt förändras.
EUBULOS.
Ve.