Flyg, sång, den matta fläkten på heden lik,
Af ingen spord, besvarad af ingen,
För ljuft min suck att somna i nattens famn!
Som sucken en gång jag somnar, ock jag."
Hon slöt. Från höjd, från däld och från våg en ton
Till afsked sände flyende sången,
Och ensam nu bland klippor i fjärran stred
Mot tystnaden doft blott, Crona, din ström.
Då slog i tysta, vänliga stjärnors ljus
Oihonna opp sitt strålande öga,
Åt Gylnandyne räckte hon mild sin hand.
Så talte de svala vågornas mö:
"Från bergens topp, så sjungs det, en kylig fläkt,
Med dalens blommor leker Oihonna;
En våg hon är, som skimrar mot vårens sol,
Eld talar dess blick, is gömmer dess barm.
O, ej till fläkt jag föddes och ej till våg,
Fast ej min tjusning tändes som andras.
En flickas varma, bäfvande hjärta slår
Här under min snö af längtan också.
Men hvarför finns i Morven ej mer ett folk
Af hjältar, like flyktade tiders?
För Finjals ätt för tung är hans sköld, och svagt
Rör Ossians sträng en trånande skald.
Ren nog jag hört af suckar, och tårar nog
Jag kostat Morvens smäktande söner;
För deras kärlek ägde jag kärlek ej,
Jag gaf dem min sorg, jag kunde ej mer.
När skall mitt åskmoln komma i storm en gång,
När skall jag se dig, drömmarnas yngling,
I stridens dån, med glimmande svärdets blixt
Förklara den eld, jag tändt i ditt bröst?
Lyss, bleka Gylnandyne, och känn en gång,
Hvad ljud Oihonna älskar i sången!
Begär ej klagan, frisk är min sägn, en vind
Från nordliga fjällar brusar i den.
Så talar sagan: Fjärran i Lochlin satt
I fridsällt rike härskande Fjalar,
Nämnd var han Lodins storm i sin ungdoms dar,
Kring länder och haf han glömmes ej än.