LEONTES.
Har möjligheten vidgat ut sitt rikes gräns
Och tagit väldet bort af det omöjliga,
Att hvad som förr ej kunde ske, kan hända nu?
Har Hades mist sin spira, få hans skuggor stå
I ljuset opp och kläda sig i kött och blod
Och lefva efter döden bland de lefvande?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Förstod du mina ord ej, då så dyster du
Försjunker i begrundning blott och ej en skymt
Af glädje röjer, fast din kung du återfått?
LEONTES (för sig).
Han liknar Ajas, sade nyss min fader ju.
Hans egna ord, då omedveten af sig själf
I drömmen han sin moder såg på klippan stå,
Hjälplöst förlåten, elden af hans raseri,
Hans rop till seglarn, allt är sammanträffande
Med hvad Tekmessa nämnde om sitt öde nyss.
Och dock omöjligt! Skördad är Eurysakes,
Och döden lämnar ej sitt rof. Hvad, om mitt svärd
På en gång söfde oron, öppet straffande
Bedragarn, som vår härskare sig nämna djärfs?
(Högt.)
Du är då detta landets konung, säger du,
Hvad är ditt namn?
DEN SKEPPSBRUTNE.
En främling eller slaf blott här
I detta land du måste vara, efter du
Ej vet, men frågar, hur han kallas, Ajas' son.
LEONTES.
Att du är denne, hvarmed vill du styrka det?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Mitt anlet är mitt vittne. Zeus förgäter ej
Att på den borne härskarns panna trycka in
Sitt härskareinsegel.
LEONTES.
Pannans vittnesbörd
Kan jäfvas dock; om så ej vore, visste du
I denna stund, att äfven jag är kungason.
Då är du, hvad jag trodde nyss, en främling här.
Och om du talar sanning, om så ädelt blod
I dina ådror flyter, hell oss båda då!
Den unga örnen, född på klippans spets, förstår
Det sinnelag, som styr hans likes djärfva flykt.
Så skola vi hvarandras syften fatta, du
Mitt bistånd bli, jag ditt. Välan, till verket straxt!
Min dräkt har våg och mänskor plundrat, vapenlös
Står här jag på mitt rikes strand. Så bör jag ej
För Salamis mig visa. Upp då, skynda fort
Till fursteborgen, Ajas' forna boning; säg
Åt den, som hans palats och skatter har i vård,
Att han en vapenskrud mig sänder, väljer den,
Som högst i värde smyckade min fader förr.
Må ock slafvinnor komma, som mig två och mig
Med oljor smörja, att min kropp, som stelnar nu
Af hafvets salt, får åter kraft och rörlighet.
Sen skall till folkförsamlingen du följa mig
Och se, om jag i ord blott eller verklighet
Är konung här och Telamoniern Ajas' son.
Betrakta dessa gråa kämpar då, som sett
En gång min fader. Ljusnar vid min anblick ej
Hvart anlet, strömma icke glädjetårar ned
På deras kinder, då har falskt min moder nämnt
Min faders namn, då lyftes jag till löje blott
Af salaminska hären förr på sköldarna.
LEONTES.
Allt, allt förenas, sammanstämmer att mig ge
Den visshet, som jag bäfvar för och som jag dock
Ej jäfva kan. Ett prof likväl, ett enda prof
Ännu, förrän mitt sista hopp jag stöter bort!
Hon kommer där, den blinda.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Öfverväger du,
Om du den tjänst mig visa skall, hvarom jag bad,
Då har du lärt att handla blott för lofvad lön,
Och sviksamt har du kallat dig en konungs son.
LEONTES.
Var lugn och vänta endast några stunder än;
Allt skall bli klart och afgjordt, blott jag tala fått
Med denna blinda kvinna, som jag kallat hit.