HYLLOS.
Osårad syntes själf han vara, fast hans skrud
Var blodbestänkt från hjässan till sandalerna,
Och manlig och befallande stod han för mig.
TEKMESSA.
Han sände dig med uppdrag; hvilka voro de?
HYLLOS.
Att föra dig från dessa stränder skyndsamt bort
Till någon holme, någon ö vid kusten, där
Mer gömd du kunde vara.
TEKMESSA.
Himmel, är då allt
Förloradt?
HYLLOS.
Drottning, skynda, kom! Min båt är snart
I ordning att dig motta. Kanske hinner jag
Tillbaka än till striden, innan allt är slut.
TEKMESSA.
Se ditåt, andas icke där Eurysakes?
Mitt lif är, där han lefver, annorstädes ej.
För, om du vill, mig närmare till honom; då
Jag följer dig, men bort från honom,—trefaldt nej!
HYLLOS.
Hvad står mig då att göra? Drottning, fruktansvärdt
Har lyckan vändt sig; nya stålbeväpnade,
Stridvana skaror strömma till Leiokritos,
Och våra leder glesna. Låt mig rädda dig,
Så länge tid oss unnas.
TEKMESSA.
Hvilket våld kan jag,
Den arma, blinda kvinnan ha att frukta för?
Men om så helgdförgäten och så skoningslös
En född af kvinna vore, att han såg min nöd
Och ville den föröka, hvad förmådde han?
Den finge ej förstoras, om Eurysakes
I lifvet vore; om han dött, den kunde ej.
HYLLOS.
Är det ditt ord, det sista?
TEKMESSA.
Mitt beslut du hört.