DEN FLYENDE.
O, hjälpen, hjälpen, rädden mig!
Hvar finner jag en tillflykt, en försvarare?
De våra skördas, falla. Själfva drottarne,
De två, som längst af alla stodo strömmen mot,
Tätt till hvarandra slutna, äro sprängda nu
Åt skilda håll och föras med dess vilda brus.
Förbi är allt.
TEKMESSA.
Feghjärtade, bort med ditt skrän;
Tag båt vid stranden, fräls ditt arma lif och tig!
LEDSVENNEN.
Den usle! Ha, han följer oförskämdt ditt råd.
TEKMESSA.
Vill du ej göra likaså?
LEDSVENNEN.
Nej, drottning, nej,
Dig öfverger jag icke, minst i denna stund.
FEMTE SCENEN.
DE FÖRRA. RHAISTES (flyende, upphinnes af LEONTES).
LEONTES.
Förgäfves vill du undgå hämnden; se, mitt svärd
Är öfver dig, du niding, gör din räkning kort!
RHAISTES.
Röst, anlet! O, hvad villa! Ser jag, furste, dig,
Min egen konungs ädle son? Förbarmande,
Om du i verkligheten är, hvad du mig syns!
Jag kastar mig på jorden ned för dig i bön:
Tag ej mitt lif, tag lösen! Se, mitt hus är rikt,
Jag äger gods, klenoder, länderier, guld;
Tag mycket eller litet, endast skona mig
Och döda icke!
LEONTES.
Ödmjuk är du nu; du var
Ej sådan, när du hetsade din skara nyss
Mot mig och mina vänner.
RHAISTES.
Straffa ej ett fel,
Som kom af min förvillelse, mitt misstag blott!
Hur kunde jag dig känna i den skrud, du bär?
I denna skymning för vår fiende, för den,
Som hotade din faders välde, höll jag dig
Och lydde blott min konungs vilja, då jag stred.
Men se, jag kastar mina vapen bort och står
Som obeväpnad, bedjande inför dig nu
Och tigger dig om lifvet.