Från denna stund far ynglingen, djärf och fri,
Från strand till stran på främmande vågor,
Och Fjalar sitter hemma i fridsällt land
Och gömmer i blidkadt hjärta sin fröjd.
När kvällen kommer stundom och kungens borg
Af gäster fylls, och fradgande hornet
Går laget kring, och grånade skalden rör
Den väldiga harpans darrande sträng,
Och sjunger, glömsk af åldrade minnens pris,
Den unges nya segrar allenast,
Och Hjalmar, Hjalmar klingar i salen högt,
Och Fjalar, den stolte Fjalar förgäts,
Då smakar mjödet kungen, då höjer han
Föryngrad åter lutade pannan,
Då sänder han vid tonernas lek ibland
Med strålande blickar sångaren tack."
Hon slöt. På marken glimmade daggen ren,
Och månan såg från blånande höjder
Med klarnadt öga ned i en rymd af lugn,
Där tyst i sin gång skred sommarens natt.
Då sågs på heden nalkas en man, han kom.
"Jag sökt ditt spår, Oihonna", han sade,
"Från Morvens kung jag bringar ett bud: var snar!
Förrn morgonen gryr, han väntar dig ren."
"Du man af ord, som ila", var flickans svar,
"Hvad gör, att så den gamle mig kallar?
Har dödens fläkt hans vissnade lemmar rört,
Säg, ärnar han gå till andarnas hem?"
Den komne talte: "Klang jag af vapen hört
Från borgens salar. Drotten i tornet
Tre gånger slagit skölden, från läpp till läpp
Hörs ropet om strid; jag känner ej mer."
Då stod Oihonna, ljusnande opp. "Du man,
Ditt värf har här du slutat", hon sade,
"Gå, för hans dotters hälsning till Morvens kung;
Hur morgonen gryr, hon ser i hans torn."