Jag lyfter ögat mot himmelen
Och knäpper hop mina händer;
Till dig, o Gud, som är barnens vän,
Min håg och tanke jag vänder.
Gladt är att prisa och tacka dig,
Och gärna vill jag det göra;
Jag vet det visst, att du ser mig
Och ej försmår att mig höra.
Tack för allt godt, du mig ständigt ger
Att känna, älska och äga;
Tack, gode Fader, för mycket mer,
Än jag kan nämna och säga.
Jag är en planta uti din gård,
För evigheten uppdragen,
Jag var knappt till, när i fadersvård
Af dig jag redan var tagen.
Så håll utöfver mig än din hand,
O Fader förutan like,
Och låt mig växa för lifvets land,
Som är ditt himmelska rike!
N:o 335.
På resa.
En vandringsman är mänskan här,
På vandring stadd, hvar dag som är,
Till långt aflägsna länder;
Hur hon ock här tycks hemma fäst,
Är hon beständigt blott en gäst,
Som hemåt återvänder.
Hon får i all sin lefnadstid
Ej minsta stund, då hon i frid
Kan lämna vandringsstafven;
På hvarje stig, på hvarje ort
Går hon mot evighetens port,
Och porten heter grafven.
Om jag då sitter vid min härd,
Om jag i Herrans vida värld
Från land till land måst fara.
Så är mig samma mål dock satt,
Mot det jag skyndar dag och natt,
Jag får ej stilla vara.