N:o 381.
Det har jag städse funnit,
Att jordisk lust är kort;
Knappt har den börja hunnit,
Förrn den är tagen bort.
Kraft, fägring, fröjd och frid,
De kommit och försvunnit,
Det har jag sett alltid.
Hvad fast man kunde kalla
Står ej på jordens grund;
Som hafvets vågor svalla,
Här svallar stund på stund;
Ett haf är tiden här,
Den starkaste måst falla,
När hans våg kommen är.
En växer, en försvagas,
En stiger, en gör fall;
Den dag, som är, förjagas
Af den, som komma skall;
Allt skiftar efter hand,
Ja, själfva bergen gnagas
Till stoft af tidens tand.
Gå ut i sommarns lundar,
Se, hur de fagra stå!
Hvar finns, när vintern stundar,
All denna fägring då?
Ack, växling, oro, kif,
När man det rätt begrundar,
Är detta arma lif.
Och här på sorgestranden
Vill man på glädje tro,
Med vandringsstaf i handen
Sig sätta ned till ro,
Af skuggor taga stöd
Och bygga hus i sanden
Och tinga år af död.
Nej, Jesu, annorlunda
Har du mig vist och lärt;
Mitt hopp, det vill jag grunda
På det, som mer är värdt,
Än all den glädje är,
Som varit och kan stunda
I vanskligheten här.
Mitt hopp, det vill jag bygga
Uppå din kärleks grund,
Min frid och glädje trygga
Vid löftet af din mund,
Och så för världen mer
Ej hafva lit, ej skygga,
Hvadhelst den gett och ger.
Hos dig, o Jesu, finner
Jag glädje utan sorg;
I dig, när allt försvinner,
Har jag min säkra borg.
Så komme snart den dag,
Då tron sin seger vinner;
På Jesum hoppas jag!
N:o 382.