Men stum i sin tjusning stod
Oihonna. Flickan från hafvet såg
Sin hjälte, mötte i dagen
Sitt ljus från drömmarnas värld.
Hon följde med eldad blick
Hans ban, hon såg, hur med svärdets blixt
Han bröt sig vägar i molnet
Af korvens skockade här.
Ren segrade Lochlins folk,
Ren Shelmas skara i sviktning stod;
Då såg hon striderna stanna,
I lugn böts slaktningens storm.
"Oihonna, din läpp är stum,
Gif svar", så talte Morannal nu,
"Hvi glesnar klangen af svärden?
Finns Morvens ära ej mer?"
Han sade. I bäfvan gaf
Sitt svar Oihonna: "O fader, gläds!
Snart, snart är sagornas Hjalmar
En blodlös skugga på skyn.
Han sviktar, hans hjälm är bräckt,
Han mött tre söner af dig, o kung,
Han kämpar ensam. I häpnad
Står allt vid drottarnes strid.
Djärf drabbar med spjutet Gall,
Skarp blixtrar klingan i Rurmars hand,
Och blodigt synes mig svärdet,
Som höjs af Clesamors arm."
Då mörknade Morvens kung,
Han slog i vrede sin ungdoms sköld,
Han hof sin stämma, och stillhet
Han bjöd kring drabbningens rymd.
"Hvad", ropte han, "höljs med blygd
Morannals hvitnade hjässa? Kränks
Af er, o söner, hans ära,
Som trotsat skiften och år?
Skall sången om Finjals ätt
Med fruktan flyga min kväll förbi,
Att ej er nesa må röra
Dess vingars strålande glans,