Hans hvitnade hjässa sjönk
Mot skuldran sakta, hans öga slöts,
Och drottens ljusnande ande
Flög glad till skyarnas hem.
FEMTE SÅNGEN.
Hvad är mänskan, att mot er hon stormar!
Stjärnor like, i onådd rymd
Len i genom molnen af jordens öden,
Dem i lek en fläkt af er vilja styr.
Nu var Fjalar konung gammal vorden,
Satt mest stilla i högbyggd sal,
Hade ej sen länge sitt land beskådat,
Ej fått andas svalkande sjöars luft.
Och det blef en dag, och solen stigit
Nyss ur böljornas bad i glans,
Och dess aldrig åldrade glädje lyste
Som i forna dagar i salen än.
Kungens håg var lätt i morgonstunden;
I förklaring hans anlet sågs.
Om förflutna, stormiga tiders minnen
Talte han i grånade kämpars krets.
Plötsligt höll han midt i sagan inne,
Stod från tronen i höghet opp.
"Vingsnabbt flykta", sade han, "styrkans stunder,
Och för minnet äger man dagar nog
Jag vill föras opp på Telmars fjällbrant
Och betrakta mitt land ännu.
Jag vill se den sällhet, min ande skapat,
Förrn mitt öga skymmes af kumlets natt.
Bringen mig mitt svärd! En bragd är öfrig
För min domnande arm ännu.
Segra var min vana, och blott med seger
Höfs att sagan slutas om Fjalar kung."
Svärdomgjordad leddes gamle kungen
Upp till toppen af Telmars fjäll,
Och han satt och såg på sitt land i tystnad,
Där, af sommarn famnadt, i frid det låg.