"Ser du, kring den starka anden
Växa alltid starka vingar.
Hvad rår örnen väl därför_?"
(Tegnér).
Hans blick är lugn, i synnerhet vid sakta väder:
"Vid vindarnas sus
Du (örn) blickar så lugn."
(Rudolph i kal. Vinterblommor).
Hans klo är senig, men hans näbb mjukare än någon hittills känd fågelarts och i sanning till den grad böjlig, att han kan le, såsom det heter om honom i visor:
"Men släkten du sett
Ren födas till gråt
Och sträfva—belett
Det hopp, deras stråt
Belyste till grafven."
(Rudolph i kal. Vinterbl.).
_Eller:
"Dock under löje
Frihetens ädling
Skådar föraktligt
Masken, som krälar
Själfvisk i gruset_."
(Euphrosyne).
Oftast ser man honom med svedda vingar; så säger Valerius:
"Spädaste örn ej räds att i solen sveda sin vinge."
Det är skada, att tillgång till vidare uppgifter i detta afseende brista. Författaren, som själf ej haft tillfälle att se den allmänna poetiska örnen, kan ej heller med egna observationer ersätta det, som felas. Flere och vidsträcktare upplysningar äro dock att tillgå öfver hvad i det följande kommer att bli föremål för afhandlingen, nämligen detta örnslags