"Se så!—O skuldra, fast sona en granit, Som furans gren med örnens näste ofvan."
Detta är troligen ett misstag, föranledt däraf, att örnar ofta visa sig i furutoppar, gungade af stormen, och blott se, utan äfven kunna höra, att det är en örn, som gungas. Så säger Rdd uti kalendern Psyche:
"Och stormen, den hördes I furarne gunga En vingstark örn."
Den poetiska örnen kläcker ej sina ungar. De äro ursprungligen till i sin fulla utbildning, men sakna lif, till dess de blifvit kysste af solstrålen. Så säger Rudolph:
"Då solen slog opp
Sin härliga blick,
Den stråle, som först
Uppvaknande gick
Ur morgonens tjäll,
Dig kysste till lif."
Örnarnes afföda är icke alltid örnar; det händer, att en del af ungarne bli svanor; dock uppfostra de alla i samma hus. Så säger Carl i Poetisk kalender för 1822:
"Vilda örnar, milda svanor, Syskon i ett enda hus."
Detta låter nästan otroligt, dock talar för sanningen däraf den utomordentliga lust till bad, både örnar och svanor röja och som tydeligen har sin grund i någon gemensam vana från yngre år och från samma föräldrars hus. Om denna badlust tala flere skalder. Så säger Euphrosyne om örnen:
"Att den, som lefver
För det omätliga,
Måste där bada
Glänsande vingen,
Vill han i lifvet
Stilla sin längtan."
Med henne instämmer Bahr i sina dikter: