"Hvad, svek mig mitt öra", han sad',
"Var det kung Fjalars stämma, som hvila ljöd?
Tröttnade örnen ren att jaga,
Älskar han ärans strålande rymd ej mer?
Djärft höjer sig Erin ännu,
Två gånger kufvadt, trotsar det än ditt svärd.
Smygande bjarmer bloda hafven,
Vill du dem bida här på din egen strand?
Ro skänker oss högen allen;
Där ofvan hvilar ingen, den svage minst.
Hårda de äro, lifvets lekar.
Ve, att din kraft är bruten i förtid, kung!"
Stolt drogs vid den åldriges ord
Kring Fjalars läpp ett leende. Hornet gaf
Svennen han åter, och från vapen-
Smyckade pelarn tog han sin båge lugn.
Nu hvinade strängen. En blixt
Flög salen genom. Skälfvande klang en sköld,
Träffad å motsatt vägg, men pilen
Darrade djupt bakom den i furans märg.
Ej syntes för kämparne då
Ett skott, likt detta, skjutet i nord. Men lugnt
Fattade kungen hornet åter,
Väldig i salen spordes hans röst på nytt:
"Frid", sade han, "skydda jag vill.
Förnimmen, Gauthiods söner, er konungs ed!
Vidgade hyddor, sparda lundar,
Tegar af guldax vare mig segrar nu.
Gro skall i mitt hägnade land,
Hvad ljuft, hvad mildt i människobröst blef sådt,
Svagheten blomma trygg, och kraften,
Sparande svärdet, glädas att skona blott.
Trott har på min vilja jag förr,
På samma vilja tror jag ännu; i strid
Styrde den dödens gång, i friden
Styra den skall okufvelig lifvets gång.
Yfs våldet med hotande arm,
Står ondskan trygg, bryts lag i mitt rike, kränks
Täckelig sed och fridlyst ordning,
Sjunke i glömska Fjalar och Fjalars ed!"