Så har hon andats bönens varma sommarfläkt
Emot den älskade, och nu
Hon dröjer knäböjd, ber med läppens ljud ej mer,
Men med sitt ögas kärlek blott.
Och se, på detta höjda öga länge ren
Orörlig hvilar Voldmars blick,
Han tala vill, en suck af tjust beundran är
Hans fulla hjärtas enda språk.
En sådan skönhet ej vid Volgas strand han sett,
I dina salar ej, Moskva;
I omotståndlig, blid förtrollning snärjs hans själ,
Och vaken tycks han drömma blott.
Då närmar sig furst Dmitri segerleende
Och hviskar till sin broder tyst:
"För falken, Voldmar, du mig en slafvinna loft,
Välan då, denna är mitt val."
Sitt löfte nyss i skogen minns furst Voldmar nu,
Och ur sin dröm han spritter opp,
Hans blickar irra länge utan gräns och mål,
Och från hans kinder bloden flyr.
Omsider dock med kraft han fattar brodrens hand:
"Ditt val du äger", talar han,
"Men en slafvinna, broder, blott du välja får,
Och denna flicka,—hon är fri.
Fri är hon buren; den, som till en ängel föds,
Är fri ifrån sin födslostund,
Och frihet ger jag henne nu, som gåfva ej,
Men endast som bekräftelse."
Och åter till slafvinnan mild han vänder sig:
"Stå upp, Nadeschda", säger han,
"Din rymd är fläktens rymd, din värld är fågelns värld,
Du äger ingen herre mer.
Men, arma dufva, tvenne furstefalkar se
I mäktig täflan ned på dig;
Hvart vill du styra nu din späda vinges flykt,
Hvar vill du söka skygd för dem?"
Då står den sköna flickan opp och kysser gladt
Furst Voldmars hand och talar så:
"Där nyss i skogen den förföljda fann försvar,
Där skall jag äfven finna mitt.
Till dig jag flyr, o furste, unnan farans hot;
Hos dig jag finna skall beskydd,
Ditt eget ädla hjärtas nåd skall rädda mig
Ifrån din broders falk och din."
En blixt af purpur flammar opp på Voldmars kind,
Dock utan svar en vink han ger
Sin mulne broder, och i slottets salar snart
För skaran fursteparet döljs.
Det sjungs, att under kvälln i fadersborgen sen
Från rum till rum furst Dmitri gått,
Ibland en blick åt flydda åldrars minnen gett
Och stridt sitt hjärtas strider stum.
Först då, när sist till aftonbordet furstarne
I dyster sämja satt sig ned,
Har Dmitri trenne gånger höjt sitt glas och tömt
Champagnerdrufvans eld och talt.
Och vid sitt första glas han nämnt furst Voldmar säll,
Som fri i egen boning satt,
Då själf i hemmet han en moders myndling var,
Fast tvilling med sin broder född,
Och tömt en skål för den, som utan lyckans gunst
Förstår att trotsa hennes nyck
Och med en obemantlad viljas spotska mod
Kan skapa sina öden själf.
Och vid sitt andra glas sig själf han lycklig nämnt,
Att sveklös han besviken var;
Och tömt en skål för den, som, då sitt ord han gett,
Kan krossas, men ej rygga kan.